Jag är Hermione

Åkej åkej, jag gillar ju inte ens Harry Potter speciellt mycket. Men ett test är ett test. Och "bookworm" stämmer ju.

Which Harry Potter Character Are You?
	You are Hermione. You're a bookworm always in search of answers. When pressed, however, you can always be counted on to put away the books and help your friends.
Find Your Character @ BrainFall.com

Tillbaka

Åkej, åkej, sommaren är över. Dags att börja blogga igen.

Den här hösten ska jag bli proffsig. Registrera ett firmanamn, köpa en kavaj skiter jag i men kanske fixa nya visitkort (de typ 472 stycken gamla visitkorten har fel adress.) Åh, vad kreativ jag ska vara. Åh, vad pengar jag ska tjäna. Åh, vilken banbrytande journalistik jag ska göra. Om jag orkar. Just nu känner jag mig mest bara jämrans trött. Två veckors semester varav den ena i norra Spanien, och man kommer tillbaka som ett vrak.
Ginseng eller alkohol borde hjälpa.
Hörs snart igen.

Mmm..mat!

Jag har börjat matblogga här.

Jag går ofta ut och äter, och står inte ut om jag inte får tipsa (och avråda) folk från bra ställen. Igår var jag på Jord i Göteborg. Det blev ett riktigt bottennapp, och gav mig inspiration till en ny blogg. Kanske dör Bibi Mus och Lina nu. Vi får se.

Hommus to die for

Jag sitter här och låtsas-jobbar. Försöker ta mig i kragen och få de sista artiklarna färdiga, innan vi åker ut på landet imorgon. Men det är svårt. Så jag skriver om sånt som gör mig glad istället. Som hommus.

Så här gör du en hommus att döda för på 10 minuter:

Du behöver
Kikärtor, ca 400 gram
1 vitlöksklyfta
1 msk spiskummin och/eller koriander
1 msk fryst, hackad persilja
några nypor gourmetsalt - mycket viktigt! Vardagssalt ger tråkig smak.
olivolja en masse

Mixa allt tillsammans. För lite extra spice kan man krydda upp den med chilipulver.
Häll i allt i en väl rengjord glasburk, häll på lite olivolja på toppen så håller hommusen sig längre i kylen. Ät på smörgås, till ugnsrostade grönsaker, till sallad, grillat kött (om du är lagd åt det hållet) eller som dipsås.

På tal om olja i mixen, ta mer än du tror. Blunda om det känns jobbigt med tanke på kalorier. Olivolja ökar fettförbränningen, och är nyttigt för kropp och hjärna. Det behövs fett för att kapsla in alla giftiga ämnen vi får i oss och inte blir av med. Detox - pyttsan! Ro hit med oljan!

Pre-tonårsdrömmar

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ihop det med en kändis som massa tjejer trånade efter. Det verkar lite småjobbigt, har jag tänkt för mig själv. Pratade med singer/song-writern Pernilla Andersson häromdagen. Hon är ju tillsammans med Dregen. Hon bekräftade mina farhågor.

- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.

Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?

Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?

Samir

En himla duktig serietecknare, den här Max Gustafson! Och jag är helt opartisk!
Några av de första stripparna publicerade med upphovsmannens tillstånd (tror jag i alla fall, ska fråga när han kommer hem ikväll..)

Så här blev det

Jag vill bara tipsa om den utmärkta artikelserien om ensamkommande flyktingbarn på Aftonbladets webb.

Note to mankind

Nej, dom ÄR inte snygga!
(skorna, alltså)

Nu lovar jag att aldrig mer blogga om skor.

Bubbelplast

Woa! Bubbelplast! Sån man bara måste klämma - å jag älskar bubbelplast!

Här kommer en virtuell man kan klämma. Det är som terapi när man är stressad.

Jag tappar tron på människan

Jag trodde att jobbet som kriminalreporter hade gjort mig härdad. Men häromdagen hände något som verkligen fick mig att tappa tron på mänskligheten.
Jag gick och tränade. Styrketräning i grupp, inget konstigt med det. Det var en ny, käck, instruktör (och ni som känner mig vet hur jag hatar käcka människor i trikåer). Det var inte bara den här...kvinnan... i sig, som var så demoraliserande (eller vad det nu var, jävligt deprimerande, bara), utan hennes musiksmak. Hon har ju suttit hemma och komponerat ihop ett blandband som ska funka entusiasmerande och bpm-mässigt till träningen.

Då väljer människan:
- Joyride med Roxette
- Flashdance (what a feeling)
- TVÅ av Orups mindre kända "hits"
- Glad att det är över med Ratata

Och så till stretchingen:
- Trying to recall med Marie Lindberg
- The Real Group

Å nej, det var inte 80-talstema. Resultatet var som Malawi. Jävligt fattigt, alltså.

Höjdardokumentärer

För den som är inne på freakish dokumentärer, som jag själv då, måste jag bara tipsa om den här. "Min konstgjorda flickvän" har visats innan, men för er som missat den kan se den igen den 17 juli på TV4. Andra favvisar jag hoppas att femman repriserar är "Hjälp, jag onanerar!", "Hjälp, mina bröst är för stora" eller tvilling/monster-dokumentären som jag inte minns namnet på.

TV4 00:00 Min konstgjorda flickvän
Brittisk dokumentär från 2006. För många människor är det svårt att hitta en partner och för en del är det helt omöjligt. I programmet medverkar fyra män som inte lyckats få en relation med en levande kvinna. I stället har de valt att köpa silikondockor att dela sina liv med. Gordon har hittat lyckan med sin Virginia, Everard har ett harem med fyra dockor. Davecat i Detroit förbereder sig för en lång resa för att träffa en dockläkare och Mike introducerar sin senaste flickvän, Jody, för sina övriga åtta dockor.

Eller varför inte, i samma kanal:

Onsdagen den 25 juli kl 23:15 Jag tänder på amputerade!
Brittisk dokumentär från 2005. Det finns män som är sexuellt attraherade av amputerade och handikappade kvinnor vilket ofta ses som ett tabu. Men det är inte bara för deras handikapp som dessa män faller för kvinnorna, det handlar också om kvinnornas styrka och hur de överkommit hindren i sina liv. I det här programmet berättar bland andra Ranadall Bart att hans drömkvinna är en kvinna som har en arm, ett ben och ett bröst. Man följer också med Randall och andra beundrare till amputerade kvinnor för en speciell singelträff under en helg i San Jose i Kalifornien. Många av dessa beundrare har aldrig mött någon amputerad kvinna förut.

Jag vickar som kriminalreporter...

... och bläddrar i de nyinkomna åtalen på tingsrätten. Det ser ungefär likadant ut varje dag. I grova drag:

* Några svenska medelålders Lennarts eller Mikael har slutligen åkt dit efter lång tids misshandel och kvinnofridskränkning av sin fru/sambo. Hon har i nästan samtliga fall velat ta tillbaka sin anmälan. Han har i samtliga fall varit helt överjävlig, hotat med golfklubban, våldtagit, dragit henne över golvet i håret. Med mera.

* Några Connys och någon enstaka kvinna som kört fulla/narkotikapåverkade för tredje gången, har indraget körkort och även åker dit för olaga körning.

* Tonårstjejerna Jasmine och Jaqueline som har misshandlat varandra över någon kille.

* Ett gäng asylsökande har snott mat, eller typ tre byxor för 250 kronor (vad får man för byxor för under hundralappen??)

* Några personer av blandad härkomst, oftast unga, tas med narkotika, och åker samtidigt fast för diverse stölder.

* Några tonårskillar har slagit varandra på käften/hotat varandra.

Samma sak, varje dag. Det skiftar lite grann, men inte mycket. Det är dock slående vad folks namn berättar. Jag har säkert sett 5-6 "Jasmine" eller "Jaqueline" inblandade i misshandelsfall i Göteborg på en vecka. Det måste vara den nya motsvarigheten till y-namnen. Fördomarna som Sverigedemokrater och andra extremister försöker pracka på folk, det här om att det bara är invandrare som begår brott, är milsvida från verkligheten. Kan man dra några slutsatser av den dagliga skörden på tingsrätten, så är det att hemadressen styr vilka som blir kriminella. Det är Frölunda Torg, det är Bergsjön, det är Biskopsgården. Visst kommer det in fall med finare adresser, men då är det ofta osynligare brott, som misshandel inom hemmets fyra väggar. Och när en unge i de finare stadsdelarna har misshandlat någon eller själv blivit påpucklad? Ja, då kommer mamma och pappa och hämtar.

SATC blir film

Sex and the City var min livboj i mörkret efter mitt förra breakup. Tre fyra avsnitt om dagen, en dos av glamour och sorglöst singelliv. En extra seratonin-kick, helt enkelt. Nu blir serien blir film! Yay!

Bebislängtan och Hemliga pappans knäckiga paj

Ja, jag vet att jag skriver sällan nu för tiden. Det är sommar, inte så soligt visserligen, men ändå. En komaliknande känsla ligger tung över allt man borde och måste. Ganska skönt, när man bara släpper efter och ger sig hän. Hela veckan har jag givit mig hän. Igår och idag har min pappa+fru varit här och hälsat på, de har seglat från Karlshamn och hit. Idag lämnar de gästhamnen vid Lilla Bommen för att segla Göta Kanal, ut mot östkusten och sen tillbaka hem till Blekinge.
Härligt, seglarlivet. Härligt att se dom två ihop, de är så kära och söta tillsammans. Glittrar med ögonen och håller handen. Dom börjar fråga om barnbarn nu, säger att "ett barn är inget jobbigt, det kan man ta med sig i fickan överallt" och ler försmädligt. Jag himlar och säger "men åh..." och tänker att de skulle bara veta hur mycket vi längtar egentligen. Fast det vet ju pappa och K, jag kunde ju inte hålla tyst utan berättade allt. Och så blev de nog lite besvikna över att det inte blir några barnbarn än på ett tag. Jag pratade bebislängtan med av mina bästa vänner häromveckan, och hon var otroligt förmanande och pratade på om Pappa-material, och man vet aldrig, och ni har ju precis flyttat ihop, och... osv osv. Så fort jag nämner något liknande för min egen pappa och hans fru, så tindrar de med ögonen och börjar peppa mig helt ansvarslöst full av maglängtan och små välluktande fontanell-drömmar.

Vi bjöd pappsen och K på middag igår kväll, ugnsbakad lax med färskpotatissallad, romsås och blancherade sockerärtor med smör. Sallad. Och vitt vin. Mums. Ännu bättre var efterrätten, jag har fått dille på att baka och laga. Det blev en lite annorlunda knäckig bärpaj. Receptet hittade jag på Hemliga pappans gamla blogg. Mitt i alla skaffa bebis-känslor hittade jag den här underbara desserten. Laga, ät - njut!

1. Lägg frukt i en pajform. Välj frukt du själv gillar, men kombinationen hallon/persika är vettlöst god (det var det, jag testade).

2. Smält 150 gram smör. Vispa ner 2 dl socker (gärna delvis muscovado), 2 dl havregryn, 2 dl vetemjöl, 0,5 dl grädde och 0,5 dl mörk sirap och så lite bakpulver. Det bör bli en halvtrög knäckig smet som smakar sinnessjukt gott. Ju mer du låter sockret smälta med sirapen och grädden i kastrullen, desto knäckigare blir slutresultatet.

3. Smeta ut över frukten. Kör det i ugnen på 200 grader i typ 20 minuter.

4. Låt den sedan stå i typ en halvtimme när du har tagit ut den! Vad som händer är att ytan då blir alldeles knäckig. Det säger liksom ”knäck” när man sänker en sked i den. Ät med vaniljglass, eller ännu hellre vispad grädde, det är mumma!

En ålderskris kommer lastad

Några sjuåriga kids på gården käkar glass och kommer fram till mig och min pojkvän när vi är ute och går.

Ett av kidsen: Ska ni inte köpa glass och ta med er?
Min pojkvän: Nej, det ska vi inte.
Kidset: Varför inte?
Min pojkvän: Nej, du vet vi vuxna kan inte äta så mycket godis.

Vi vuxna?! Så kan man väl inte säga. Jag är ju bara 24 och ett halvt, det är väl fortfarande ungt? Hjälp! Vuxen?

Vila i frid, lilla lufttorkade gris

Jag har slutat äta kött - och det känns jättebra!
Jag har gått ganska länge och funderat över det, stångat mitt samvete och försökt tränga bort tankarna. Nu kan jag inte riktigt rättfärdiga köttätandet för mig själv längre.

Anledningen är först och främst köttindustrin. Den är överjävlig. Vi håller djur instängda, matar dem och medicinerar dem, inte för att de ska må bra, utan för att de ska bli mat på våra tallrikar. Djurtransporterna, slakterierna, det är inte bra någonsans. Jag känner inte att jag kan lita på att djuren behandlas okej, och då känns det inte bra att stödja industrin.

Andra anledningen är jordens resurser. Kött kräver mer land och energi, och det har vi inte råd med. Det är ett grymt slöseri att som vi i väst glufsa i oss kött varje dag. Alla borde minska sin köttkonsumtion. För miljöns skull.
Droppen kom i förrgår, när jag och min vän storhandlade på Coop. Vi köpte två monsterpaket nötfärs, sammanlagt 3,6 kilo, bara för att den kostade 29 kr/kilot. Köttet kom från Sverige, men det betyder ju inte att djuret slaktats här. Jag undrar hur den där kossan levde sitt liv egentligen, när man kan sälja hennes kött så billigt som för knappa 30 spänn kilot. Jag fick lite ont i magen.

Men, jag gillar ju kött. Jag tycker inte det är fel att äta djur, om de haft det bra. Jag skulle väl kunna tänka mig att bara äta krav-märkt och vilt, men för att vänja mig slutar jag helt.
Fortsätter att äta fisk, mjölkprodukter och ägg dock. Det känns inte lika illa. Och att sluta med köttet känns som det viktigaste steget. Jag kanske återfaller, men vem är perfekt? Jag gör ett försök i alla fall.

Jag ser verkligen fram emot all god mat jag ska laga. Goda sojafärs- och morotsbiffar, till exempel. Marinerade kikärtssallader. Potatissallad på nypotatis med senap- och vinägrettdressing, med rödlök, haricot verts, kapris och ägg. Mums.

Men jag kommer att sakna en del också. Salami Bologna. Baby back ribs. Grillad entrecote. Palt med bacon. McDonalds cheesburgare. Parmaskinka, eller ännu hellre San Daniele-diton.

Så. Farväl lilla lufttorkade grisrumpa. Jag lovar att inte äta dig mer.

Så vaknar hiv-skräcken till liv igen

Just nu tre hiv-män (and counting?) gripna, den senaste i Stockholm.
Han hade smittat två kvinnor med hiv, den ena smittades som 14-åring. Jag fattar inte hur man tänker. Sätter sig hiv på förnuft och logik också? Äter smittan upp hjärncellerna? Och var är "hiv-kvinnorna"?

Varje gång jag intervjuat barnmorskor och personal på ungdomsmottagningar, har de beklagat sig över folks nonchalans mot hiv och kondom. Att allt färre skyddar sig med kondom visar ju klamydiastatistiken på. Uppåt, uppåt, ständigt uppåt.
Smittskyddsinstitutet lär vara glada nu, äntligen får den avsomnade hiv-skräcken ett uppryck.

Tig min mun

Ringde upp en känd tv-personlighet för att intervjua henne om hennes medverkan i ett program som går nästa vecka. Det visar sig att inslaget är två tre år gammalt. Hoppsan - inte aktuellt längre.
Både hon och jag blir förvånade, och så avslöjar hon något hon inte borde.
Hon: Jag trodde du ringde för att fråga mig om På Spåret!
Jag, lite lystet och med glimten i ögat: Jaså, ska du vara med där?
Hon, förfärat: Vad säger jag nu!? Nej, jag menar, det har jag inga kommentarer till!

Varpå hon ber mig att inte avslöja saken.
Roligt det där med tv-hemligheter. Det rör sig ju knappast om rikets säkerhet. Ändå är nog det vanligaste svaret jag får: "Men det kan jag inte prata om just nu".

Har ni verkligen tagit studenten?

Man vet att det är försommar när det luktar söttbeskt av ett dött djur bland hundkäxen och nässlorna. Och när mängder av fulla tonåringar åker gata upp och ned och sjunger samma innehållslösa sånger som årskullarna före dem. Jättetråkigt och jättepinsamt.

I den lilla stad jag kommer ifrån är studenternas utspringning ett lokalt jippo. Folk och släktingar står i hela centrum och trängs för att se ekipagen rulla förbi. I den lilla staden händer det inte så mycket annat, att man liksom får passa på att göra något "kulturellt" (?) när det väl händer. Tack vare detta sanktionerades våra offentliga brölanden från bilflack, fulla som as. Det kändes inte som om vi gjorde bort oss, mest som att vi gjorde det som förväntades av oss. Eller...

Ja, i alla fall. I Göteborg är folket ganska bortskämt med jippon, och därför är det mest med avsmak och höjda ögonbryn man betraktar studenterna. Stackars barn, som nu går ut, sjunger "för fan vad vi är bra", samtidigt som alla runt omkring suckar och undrar om puckona på flaken verkligen är myndiga. Man ler lite besvärat. Vill ju inte förstöra deras fina dag.

Egentligen var det säkert ungefär likadant hemma hos mig på vischan. Men då visste vi inte bättre. Nu, en sådär sex år efteråt, beskådar jag spektaklet med distans och förfäran.
Till alla er studenter som brölar "för fan vad vi är bra", vill jag bara säga:
Nej, studenten är inte en peak i livet. Sluta! Ni gör bort er så in i h-vete!

Bikinisäsong i I-landet Sverige

Jag tänkte jättemycket på den i februari-mars. Såg fram emot den. I april-maj glömde jag bort och förnekade den i lika delar. Nu är den snart här, och ännu en gång tvingas jag se mina egna lögner i vitögat. "Man måste få unna sig någonting", "Jag tränar imorgon istället" och så vidare.

Beach 2007 är snart här. Jag är vitare än någonsin. Mina lår gungar likt en spurtande idrottsstjärnas kinder, när de filmas i slowmotion. Eller. Riktigt så illa är det ju inte. Det bara känns så, rätt så mycket dessutom. Den är som den brukar, försommaren. Förhoppningar om dyk från solvarma klippor blandas med bitterhet över den vita valen som är min mage, och det Onda ögat, som kastas mot små Barbie-flickor med fina abs. Såna som aldrig glömmer bort, eller ens behöver tänka på bikinisäsong. Beach 2007, blä. Det är ett i-landshelvete i det lilla.

En glimt av ett republikanskt paradis

Prins Carl Philipp intervjuas i Metro idag. Anledningen är att han nu är aktuell med sin första fotoutställning. Den heter "En glimt av paradiset" och visar bilder från Botaniska trädgården i Uppsala.

Prinsen svarar ganska enstavigt på reporterns, ganska tråkiga och ointresserade frågor om hans arbete.

Vad saknade prinsen mest när prinsen var ute och reste?
- Inget särskilt. Jo, på Borneo saknade jag en del sömn.

När blir prinsen bröllopsfotograf?
- Det kommer jag nog aldrig att bli, vare sig åt mig eller mina systrar.

Ska prinsen bli fotograf på heltid?
- Nej, det vet jag inte. Det blir nog i så fall en blandning av fotografi och design.

Åh, vilken tråkig människa som skymtar fram mellan de fetade frågorna! Det är inte hans fel. För åh, vilken äckligt inställsam och skvallrig attityd som ångar från reportens frågor.
Men åh, kan vi inte komma ikapp med tiden och införa republik snart!

Är det något som är "en glimt av paradiset", så är det monarkernas privilegier.
Toppfotografen Mattias Klum är mentor åt prinsen, som självklart fick praktikplats på National Geographic, alla fotografers våta dröm.
Syrran Victoria hade såklart dåvarande Riksdagens talman, Björn von Sydow, som privatlärare i statsvetenskap. Och praktikplats på FN.

Att låta uppdraget att representera Sverige gå i arv är inget lysande system. Snarare totalt ologiskt. Vi skulle aldrig låta Statsminister-skapet gå i arv från förälder till barn. Varför? För att vi i det här landet strävar efter att kompetens ska gå före nepotism. Och har vi inte lärt oss någonting av evolutionen?
Förr eller senare - det är ett faktum och händer i alla familjer - kommer det födas ett pucko i familjen Bernadotte.

Missförstå mig inte. Familjen Bernadotte är säkert jättetrevliga, hela bunten. De nuvarande regenterna gör säkert sitt jobb jättebra.
Men det spelar ingen roll.
Det är inget argument för att för evigt låta deras första kids i tronföljden ta efter mammas eller pappas jobb.
Jag är glad att jag kunde välja bort att bli undersköterska och ventilationstekniker, mina föräldrars yrken. Deras arbetsgivare är säkert glada att de får dit andra, intresserade och motiverade anställda istället för mig.
Tydligen är jobbet att representera Sverige inte lika viktigt.

Om detta må vi berätta: Pirates of the Caribbean 3

Igår blev jag och min kompis av med vardera 105 kronor och förlorade 2 timmar och 50 minuter av våra liv som vi aldrig mer får tillbaka.
Vi ignorerade alla varningssignaler och såg Pirates of the Carribean: At world´s end.
Herregud vilket mischmasch av slapstick, en träig kärlekshistoria av två lika bildsköna med ack så utryckslösa skådespelare (Något orättvist att kalla Keira Knightley uttryckslös, hon har ju hela två ansiktsuttryck att välja mellan: Det arga plutiga och det Jag-tror-jag-har-bajsat-på-mig-plutiga). Hon är ungefär lika inlevelsefull som den blonda ankan i Paradise Hotel.
Filmens röda tråd hade filmmakarna snarare gjort konfetti av. Efter filmens slut kunde varken jag eller min kompis riktigt enas om vad filmen handlade om.
Men Johnny Depp var ju bra. Geoffry Rush som Barbossa och Bill Nighy som Davy Jones likaså. Men resten. Huga.

När Jack Sparrow för hundrade gången flyr från soldaterna undrar två av dem något i stil med "Tror du han planerar allt eller hittar på allt eftersom"? Samma fråga kan ställas om filmen i sig.

Jag går ner i varv

Nu måste jag släppa loss lite. Jag har stressat alldeles för mycket senaste tiden. Halva förra veckan skrev jag fyra fem artiklar om dagen, visserligen korta men ändå. Jobbade i helgen också. När jag kommit hem på kvällarna har jag inte kunnat laga mat utan att småstäda och lyssna aktivt på P1, sticka en vända på min sjal, och läsa lite ur "Nej, jag är från Borås".
Sen blir jag förvånad när jag känner mig så där konstigt irriterad, yr och uppe i varv. Har gått omkring hemma på kvällarna med miniångest i kroppen och blivit upprörd för lilla minsta.

Så igår. Mediterade jag. Tio minuter i soffan. Blundade och räknade mina andetag till tio. Sen började jag om igen. Och igen. Det var grymt skönt.

Nu ska jag planera bättre, inte hoppa över träningen, meditera på kvällarna och göra en sak i taget.

Se där, vips börjar jag planera och sätta upp prestationsmål för min tillvaro. Min inneboende lathet hukar sig inför stressamhället.

Skräp-tv

För ovanlighetens skull kollade vi på tv tillsammans, och råkade zappa in på Kanal 5:s Pussycat Dolls-såpa, en mer tacky version av Top Model. Som i sammanhanget framstår som finkultur.

Min vän lade av ett asgarv när de magsjuka, halvnakna tjejerna ormade sig till musiken och försökte sjunga inför juryn.
Sen, helt allvarlig och närmast förnärmat:
- Vad är informationsvärdet i det här egentligen?

Informationsvärdet?
Jag kunde inte annat än att ömt smeka hans från kind. Där och då förlorade han sin skräptv-oskuld.

Aj!

Så var vi visst nationalister ändå

...jag sprang på ett så träffande citat ute i bloggosfären idag:

"Hade schlagerfestivalen varit en bok hade den kallats Da vinci koden: överdriven, överskattad och överreklamerad."

Att kvällstidningarna skulle skrika fiasko kunde man ju räkna med, men det känns helt surrealistiskt att artister och yrkesmänniskor så enhälligt rackar ner på tävlingen efter att The Ark magplaskade. Och kräver bojkott.

Några unkna exempel, som tagna ur SD:s propagandagrupp:
Charlotte Perrelli: "Det tillkommer fler och fler länder som inte tillför oss något. Sverige förlorar självklart på den här utvecklingen."
Bert Karlsson: "Sverige ska ta initiativ till att sätta stopp för det här clowneriet."
Christer Lindarw: "Ner med järnridån direkt för fan"
Ingela Pling Forsman: "Nu är det bara det ena öststatslandet efter det andra i konstiga kläder"
(ur Aftonbladet i söndags)

Har ESC någonsin varit en tävling för god musiksmak? Är Carolas leende genuint och äkta?
Precis.

(om du tyckte att åsikterna spretade i det här inlägget, så var kontentan:
1. ESC är apdålig
2. Svensk media/kändis"elit" luktar nationalistisk ankdamm
3. Carola borde jobba på sin image)

Världens godaste tapenade

I helgen hade jag och min vän inflyttningsfest. Det blev ett gäng ändå, trots att det kändes som om halva världen hellre ville gå på ESC-garanterade tilldragelser eller ömka sina onda leder efter Göteborgsvarvet.

Jag lagade massor med grymt god mat, så klart (jag kostar på mig lite hybris idag).
Jag har ju märkt att folk i allmänhet, och mina vänner i synnerhet, saknar den här närmast erotiska (och samtidigt icke-sexuella) dragningen jag har åt saker man äter. Men det här är min blogg och vem ska stoppa mig? Därför, här kommer en sensuell utläggning om innehållet på lördagens bjudbuffé (detta läses med en mjuk bossanova i bakgrunden, där en honungslen kvinnoröst smeker fram fraser på portugisiska. Drickes: Ett rött vin, fylligt och energiskt, som en dansande Zorba på stranden framför havets brusande vågor):

Små, frasiga smördegspajer med ruccola, mjukfräst gul lök och lagrad brännvinsost.
Lammfärsspett med mycket spiskummin, vitlök och chilipulver.
Tapenade på gröna oliver
Lite enkel klyftpotatis med skalet kvar.
Ruccolasallad.
Körsbärstomater.
Fetaost, marinerad i olivolja, persilja, chili- och cayennepeppar
Blandade gröna och svarta oliver
Ett runt, gyllene brytbröd fyllt med fetaost, soltorkade tomater och pesto. En klassiker.

Mumma.
Tapenade föresten. Så enkelt och så gott. Mycket bättre hemlagad än den man köper, och nyttigare än till exempel smör på brödet.

Mitt enkla recept:
2 dl gröna oliver fyllda med pimiento (röd paprika). Den billigaste Willys-varianten funkar finfint.
2 msk kapris
2 små sardellfiléer
Någon msk olivolja och citronsaft efter smak
ev vitlök
Allt utom oliverna, kaprisen och olivoljan kan uteslutas om det kniper. Mixa allt med stavmixer. Servera till kött, fisk, veg, på mackan. Häll på lite extra olivolja så håller sig tapenaden länge i kylen. Ät. Njut.

GRRR

Jag skickade en reportageidé till GöteborgsPosten. Har redan sålt den till bla Aftonbladet Söndag och Fria Tider, så jag vet att den är bra.

Pratade så med redaktören till söndagsreportaget i fredags som sa att de var intresserade och att hon bara skulle dubbelkolla med sin chef så att de inte höll på att göra ngt liknande nu. Hon lovade höra av sig till mig idag, vilket hon gjorde.. Så här skrev hon:

Detta är verkligen ett angeläget ämne och just därför tackar jag nej. Detta bör vi göra.

Tack för erbjudandet och återkom gärna!

Blir man arg eller vad? På telefon sa hon sedan att de inte hade börjat göra något på ämnet, men eftersom idén är så angelägen vill de "ta ett eget grepp" och inte köpa in det. Och så tillade hon att det absolut inte var meningen att det skulle låta som att de snodde min idé.
Hur kan det inte vara det?! Nu är jag ASFÖRBANNAD!

Nationalsocialistiska puckon

Nationaldemokraterna i Södertälje vill starta en etnisk helsvensk förskola i Södertälje. Partiets ledare Marc Abrahamsson säger att det finns intresse från ett tiotal barnfamiljer och säger så här till TT:

-Det skulle vara väldigt fint att ge dem en bra start, en svensk start. Men också där man skulle dra ner på genuspedagogiken och andra konstiga idéer som man försöker indoktrinera barnen med, säger Abramsson.

Ett underbart uttalande som bara understrycker precis hur way out dom där nynassarna egentligen är. Om någon nu hade tvivlat på detta.

Min vän och jag...

..med lite hjälp av Photoshop.

Min pappa mullvadsjägaren

Jag kom ganska nyligen hem från Blekinge aka The Place I Grew Up In And Fled, men längtar redan tillbaka lite grann.
Kattparningssäsongen har precis kommit igång tydligen, och varenda kisse i grannskapet är ute efter vår gråpälsade Signe. Pappa har återigen tagit upp jakten, det här året med egensnickrade kattfällor. När hanarna kommer jamande sätter han ut trälådorna och riggar dem med godis. De parningslystna katterna går lätt in, och dörren smäller igen. Sen sprutar pappa ner dem med vatten. Rejält. Öppnar lådan, och låter dem springa. Och springer gör de, och kommer aldrig (nästan) tillbaka.

Kanske låter lite grymt, men det är inte värre än tre uppkåtade hankatter som i veckor i sträck tjuter utanför sovrumsfönstret och pissar ner allt de kommer över.

När jag bodde hemma var katterna inte ett jätteproblem, däremot mullvadarna. De grävde hål, överallt, i gräsmattan. För varje ny lite jordhög blev pappa argare och argare. Till sist var det fullt krig. Han och farfar, må-han-vila-i-frid, diskuterade de bästa sätten till utrotning, och jag tyckte nog att farfar hade de mest makabra/livsfarliga planerna. Att föra ner en slang i mullvadsgångarna och fjutta på med gas var en.

Pappas krigföring däremot. Ja herregud, vilka minnen. Vilka bilder.
Jag kommer ihåg hur jag hasade mig ner i köket tidiga försommarmorgnar. Medan jag yrvaket bredde mina ostmackor, sminkade mig och packade skolväskan, funderade jag var pappa höll hus. Sittande vid köksfönstret såg jag så en gestalt ute på gräsmattan i ögonvrån.
Där står han, bredbent, endast iklädd kalsonger. Med en spade höjd över huvudet och med blicken fixerad på den lilla förhöjningen i marken framför honom.
Herregud, hann jag tänka.
Sedan rörde sig jordhögen något. Och pappa klippte till, hårt, med spaden.

När jag var hemma sist låg gräsmattan grön och till synes fri från inkräktare.
Jag undrar var det var som slutligen fick mullvadarna att dra för gott. Pappas hänsynslösa spad-jakt? Eller utsikten av en 50-something halvnaken man ståendes över ditt hem?
Stackars mullvadarna fick nog men för livet.

- Välkommen till SJ...

...AKA Företaget som undanber sig all kontakt med sina resenärer.

Jag hade bokat biljetter för att åka hem till Göteborg idag, tidigt på morgonen. Skönt att komma hem lagom till lunch och hinna jobba en del, tänkte jag.
Den första biten av sträckan går med buss, eftersom de bygger om järnvägen i Blekinge just nu.
När jag kommer till stationen syns ingen buss till, men två personer står och väntar. Bra tecken på att man är i tid.
Jag lägger bilnyckeln i tanklocket, stänger till det (eftersom pappa ska hämta bilen senare med sin extra-nyckel) och springer bort för att hämta ut biljetterna. Men, eftersom det är helgdag öppnar inte vänthallen förrän om två timmar. Typiskt, tänker jag, och börjar oroa mig för vad busschaffissen ska säga när jag inte har någon biljett. Jag vänder mig för att gå tillbaka mot busskuren och ser att personerna som väntat är borta. Men jag har varken hört eller sett någon buss, och med det korta avståndet kan jag inte ha missat den.

Bilnyckeln kommer jag ju inte åt längre, så jag får beställa taxi tillbaka hem till päronen, och ringer bolaget som kör tågbussarna åt SJ. De säger att det aldrig gick någon buss vid den tiden, eftersom det är söndag. Men på SJ:s hemsida står det att bussen ska gå, och jag har betalat för den på min biljett.

Då börjar kampen för att få tala med en riktig människa på SJ, för att få tillbaka pengarna för biljetten jag inte använt, och boka en ny. Jag ringer, godtrogen som jag är, Kundtjänst.

- Hej och välkommen till SJ. För självbetjäning, tryck 0.
Men jag vill ju prata med en person, och försöker trycka på något av de andra alternativen. Men oberoende av vad jag gör kommer den elektroniska rösten tillbaka. Jag testar att avboka biljetten, men får bara höra "ditt återbetalningspris är...0 kronor".
Självklart, eftersom jag försöker avboka den efter avgång! Det är därför jag vill prata med en MÄNNISKA!

Jag testar att ringa SJ ab istället, deras huvudkontor. Men även här svarar en len, elektro-röst:
- Hej och välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Eh.. va?
- Vill du tala med en telefonist, säg "telefonist".
- Telefonist, upprepar jag lydigt.
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas fram)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Faaan! Tele-fon-ist!
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?

Är det konstigt att man blir knäpp?

Kramplösande, någon?

Jag har...

...läst ut boken "...och bli ett vackert lik" (den var sådär, ibland ganska styltig dialog, men helt ok och på sina ställen gripande.)
...fikat, lunchat, druckit kaffe.
...surfat igenom alla bloggar jag brukar läsa. Två gånger. Minst.
...googlat efter gamla barndomskompisar/förälskelser. Hittade ett tv-inslag med en av mina gamla bästisar och ett dopfoto med en annan bästis + hennes bebis. Weird.
...slappat i en solstol i trädgården.
...lagt upp ett par byxor.

Nu finns det absolut inga ursäkter längre. Nu måste jag börja skriva på de där förbannade artiklarna. Det. Är. Så. Svårt. Ibland.

Utsikt från min flickrum

Att växa upp så här kan inte ge annat än en harmonisk och ytterst balanserad människa.

Mellan mamma och pappa

Sitter i mitt gamla flickrum/pappas nya arbetsrum/gästrum och skriver. Jag ser ut över hagen som gränsar till vår tomt. Där blommar hagtornen för fullt, och bokarna håller som bäst på att spricka upp. Ska jag tillägga att himlen är så där vårigt ljusblå? Det är total idyll. Snart tar jag bilen in till Ronneby och hälsar på min mammas mycket crazy släkt. Att umgås med dem är som att leva inuti filmen Gökboet. Ganska påfrestande i längden, alltså (Man lär sig efter ett tag att härda ut, men mer än ett ett dygn i taget är totalt - och jag överdriver inte här - omöjligt).

På tal om jobbig släkt. 12-åriga Ireland, dotter till Alec Baldwin och Kim Basinger, verkar inte ha det så lätt. Nyligen läckte ett voice mail från Alec till dottern ut till pressen (givetvis via Basinger och advokat). Där kallar pappan Ireland för "a thoughtless little pig", bland annat.

Usch, att lyssna på en crazy pappa-Alec ger mig kalla skilsmässo-kårar längs med ryggraden.

Underbara Gallery of the Absurd har som vanligt gjort konst av skvallret.

Ta hit dom!

Jag blir så förbannad på Sverigedemokraternas "Vi ska inte ta emot flyktingar, vi har nog med vårt. Utsatta människor ska hjälpas där de kommer ifrån".

Självklart ska vi också ge hjälp till självhjälp i fattiga länder, påverka lagstiftning mm. Men människor som flyr mitt under brinnande krig? Knappast. Igår träffade jag fyra ungdomar och lika många argument för att Sverigedemokraternas lösning är, för att utrycka det milt, SKIT.

Naema, 17 år, från Somalia:
Att fly är enda utvägen. När det är fullt krig i Mogadishu och ingen kan inte gå ut utan att riskera att hamna mitt i skottlossning. När soldater går in i folks hus och våldtar kvinnorna, och båda Naemas mostrar har drabbats. Hon är rädd att detsamma ska hända henne själv. Mamman tar arvet efter morfar för att sätta åtminstone ett av sina barn i säkerhet, långt borta. Naema vet att när hon väl är borta har hennes mamma ingen telefon, och hon kan aldrig ringa och säga att hon är i säkerhet. När hon kommer till det nya landet vet hon ingenting, har ingenting med sig. Människosmugglaren släpper av henne i Stockholm. Fem månader senare vet Naema fortfarande inte om hennes mamma och brodern lever, bara att striderna i hemstaden är värre än någonsin.

Eller:
Bahri, 16 år, Kurdistan (Irak):
Att fly är enda utvägen. När Bahri inte får gå i skolan för att han är kurd. När det är krig. För att för varje självmordsbombare som dör kommer en ny. Familjen sparar för att Bahri ska sättas i säkerhet. Han går ensam till fots i ett dygn för att komma till gränsen. Sedan följer en helvetesfärd som påminner om nazisternas fångtransporter av judar. De sitter fem personer i en lastbil. På 16 dagar får de inte komma ut en enda gång. Det är för farligt. De får mat - om man kan kalla det mat, det är mest kakor, en gång om dagen. De kissar och bajsar i en påse. Det blir bråk om pengar med smugglarna, och en av dem misshandlas till döds framför Bahris ögon. Den döda, eller halvdöda kroppen slängs ut ur bilen, och resan fortsätter. Till Sverige. Här kan Bahri bara tänka på din familj. När kriget är slut vill han tillbaka - det är ju hans land. Men nu? Det går inte.

I'm a huge fan

Ibland intervjuar jag personer jag verkligen beundrar. Idag var det Jonas Gardell.
Jag har läst i stort sett alla hans böcker med den högsta njutning. Få böcker har orsakat sådana känslostormar i mig som hans. Jag älskar Jonas Gardells litteratur, helt enkelt.

Jag vet att en del journalister under intervjun berättar för sina idoler att de är stora fan eller till och med ber om autografer. Det skulle jag aldrig kunna göra. Det kanske är löjligt, men det känns bara smörigt och oproffsigt. Vad ska personen svara efter ett "åh, jag tycker bara du är så bra!"? Nä, då låter jag hellre bli.
När jag pratar med personen i fråga kan jag inte se kändisen framför mig. Personen i luren är ju bara en person vilken som. Det är ju bra i och för sig. Annars skulle jag säkert bli skitnervös (som jag blev när jag som nuytuexaminerad intervjuade en hyllad komiker, utan förkunskaper om personens inneboende dryghet. Det gick åt helvete. Han mobbade ut mig och när jag lade på luren svalde jag gråten). Men samtidigt, personen i fråga kanske blir jätteglad och smickrad. Varför hålla inne på komplimanger, liksom?
Men okej.

Till er som jag aldrig sade något till:
Jonas Gardell: Din litteratur är underbar och har berört mig djupt, djupt.
Håkan Hellström: Din musik satte ord på allt jag kände som tonåring (i efterhand) och hjälpte mig att fatta svåra beslut under en period av mitt liv.
Marika Lagercrantz: Ditt skådespeleri känns så äkta, och du utstrålar integritet, intelligens och godhet.
Elisabeth Ohlson: Jag har älskat dina bilder ända sedan jag ramlade över boken om Ecce Homo-utställningen på bokrean i Karlshamn. Fortsätt provocera!
Jonas Hassen Khemiri: Du är så smart att det är läskigt...
Carina Berg och Annica Lantz: Ni är helt knäppa, men jag älskar er! (ni fattar, det går ju inte att säga i en intervju)

Puss och kram från ert fan i Götet

Bibi the sweet

Mina läsare - puckon?

Taskig rubrik, eller hur? Nu menar jag inte alla läsare, utan kanske bara några få av alla som hamnar här via Google. De som till exempel söker på "hamster djursex kåt", alltså riktiga pervon. Jag hade en sån besökare för ett tag sedan.
Det är alltid lika spännande att kolla Statcounters analys av vad mina besökare sökt efter, för att komma just hit.

Topp 5 knäppaste googlingar som lett folk till min sida:
5. kåt
4. johanna sällström naken
3. kvinna får kuk
2. vad är kuk
1. glass kuk

Många internetanvändare där ute har svårt med stavning och att skriva ihop ord. Den som till exempel sökte på "glass kuk" måste nog ha varit ute efter "glasskuk", tror ni inte? Om personen då hade skrivit ihop orden, hade han eller hon lättare hittat rätt.
Nummer fyra, "johanna sällström naken", skulle säkert få bättre träffar om namnet sattes inom citationstecken. Och trean "vad är kuk" (det mest klottrade ordet i Sverige/orsaken till att bäraren i genomsnitt får 20 procent högre lön än de utan) hade säkert hamnat mer rätt om han eller hon lagt till ett frågetecken efter.

Jag måste ju också vara lite självkritisk här. Jag skulle kanske sluta skriva könsord. Då hade jag sluppit de här - visserligen väldigt roliga - listorna. Kanske är det jag som är pervot, ändå.

Isklump be gone

Jag låg och söndagsslumrade under en filt i soffan, det var strax efter frukost och jag hade inget bättre för mig. Det regnade ute, jag hade ont i halsen och en bra bit kvar av JD Salingers Catcher in the rye. Strax efter att 17-årige Holden Caulfield lagt sig att sova på en bänk i New Yorks tunnelbana somnade även jag. Och vaknade av att mobilen ringer. Det är min redovisningskonsult.
Hon ber om ursäkt för att hon ringer så här på helgen, säger hon, men hon är färdig med mitt bokslut.
Jag blir plötsligt klarvaken. Sedan vi sågs för några månader sedan har jag haft en isklump i magen. 100 000 kronor i kvarskatt, hade hon tippat på då. Nu drar hon sig för att säga det. Hon pratar runt runt om periodiseringsfonder ett tag utan att nämna några siffror. Jag hör knappt orden, tänker bara att "Nu, nu kommer det". Sanningens minut. Men det kommer inget, hon pratar på om allt annat än det allra viktigaste. Kanske är hon också nervös, tänker jag. Kanske är det mer än 100 000 kronor. Kan det vara så mycket?
Hur mycket? frågar jag till sist. Med en ganska ynklig röst, måste jag erkänna.
Det visar sig bli halva priset och jag känner mig nästan lika upprymd som när jag av en slump hamnade i en affär som reade ut La Perla-underkläder för 15 spänn trosan.
50 lax alltså, och det var ungefär vad jag räknat med, och lagt undan på mitt företagskonto.
Plötsligt känns livet mycket lättare att leva. Vi lägger på och jag sätter mig upp, lugn i kroppen. Isklumpen är borta.
Det enda jag kan sakna nuförtiden är den där positiva överraskningen deklarationen ofta blev som a-skattare. Numera kommer jag aldrig öppna det där kuvertet och se att - hoppsan, 2327 kronor tillbaka! Men å andra sidan har jag bara mig själv att skylla nu. Det duger ganska gott det med.

Väx upp och släpp kuken

Surfade in på filmkritikern Emma Gray Munthes blogg, där hon lagt ut ett par kommentarer hon fått.
"Emma borde låta sig själv få mer kuk och sluta upp med att tro att hennes efternamn är coolt!" - är en av dem.

Det är ju inte ovanligt att framför allt kvinnor får kritik (om det nu kan kallas det) som grundar sig på att de får för lite sex, alternativt att kvinnan i fråga är frigid. Får hon nog bara ett ordentligt skjut kommer hon nog sluta upp att gnälla och trilskas så förbannat.

Vad är den här grejen med anonyma puckon och kukar? Varför är det just kuk de tycker att man behöver? Jag skulle verkligen vilja veta vad det grundar sig i. Det är detsamma med folk som klottrar könsord på toaletter. Av allt man kan skriva när man väl har tillfället till det, så är de de mest frekventa.
Vad är det som gör att personen ifråga tar upp en penna och tänker "hm, vad ska jag skriva... Aha - jag skriver KUK!" Och så går de därifrån med en känsla av, ja vad? Tillfredsställelse?
Get over it, säger jag.

Göteborg-Stockholm 1-0

Min vän Mia är tillbaka i Göteborg, efter ett drygt halvår i huvudstaden. När hon stack lämnade hon ett hål efter sig. Ett hål som tidigare fyllts med timmar av dösnack, oräkneliga telefonsamtal där vi uppdaterade våra liv för varann, spontana fikor och långa samtal om Livet, Kärleken och Prestaionsångesten. Ingen annan i min bekantskapskrets är så sponant med på att hitta på grejer som hon, vilket är bra när man vill hitta på något NU. Eller max om en timme eller två.
Hon stack för att leta jobb, och hon hann visserligen avverka två stycken, men inget som hon var utbildad till. Under tiden har jag fått nys om flera grejer på västkusten, som hon skulle kunna haft tjing på om hon var kvar.
Detgjorde att Mia nu återigen är tillbaka i Göteborgs trygga famn. Det var visst något med en lägenhet också, men jag tror att det var saknaden efter mig som övervägde.

I brist på bättre

Tio första

Första bästa kompis: Sofie Stigsson
Första bil: Jag väntar fortfarande på att mina föräldrar ska ge mig en i födelsedagspresent.
Första kärlek: Robin Z, genom hela lågstadiet ;-)
Första husdjur: Smulan, guldhamstern som aldrig ville dö.
Första semester: Jag reste ganska mycket med min reseledarpappa. Det var säkert någon bussresa till någonstans i Tyskland, med ett stopp i Kassel.
Första jobb: Städade kontor vid ett stenbrott, ett omöjligt uppdrag med nerskitna toaletter, snus och stendamm överallt.
Första köpta skiva: Metropol (musikradioprogrammets bästa hits genom tiderna)
Första riktiga kärlek: Micke
Första piercing: I öronen, tio år gammal. Pappa höll handen.
Första konsert: Dia Psalma på Rainbow i Ronneby. Ulke var dösnygg, vi tog på hans skinnpaj. Min kompis Anna grät hysteriskt.

Nio senaste

Senaste alkoholdrycken: Skvätten Malibu som jag hällde i min hallonsmoothie häromkvällen.
Senaste bilfärd: Skjutsen hem från pojkvännens päron på Påskdagen.
Senaste filmen du såg: Man on The Moon på tv för någon vecka sedan.
Senaste ringda telefonsamtal: Till Skatteupplysningen nyss. Det var upptaget.
Senaste bubbelbadet: Någon vecka innan jag flyttade från min gamla lägenhet.
Senaste spelade cd: Debut med Björk igår.
Senaste kyss: Imorse, i trappuppgången.
Senaste gången du grät: Jag hulkade till lite vid frukosten för någon vecka sedan, när jag läste något halv-cheasy i morgontidningen. Hormonerna jävlades antagligen.
Senaste måltiden: Frukosten imorse. Kokt ägg, te, yogurt med pumpakärnor och hembakt dinkelbröd med fransk senap och avokado.

Sju saker du har på dig just nu
1. svarta smala jeans
2. grönt linne
3. kortärmad, gul cardigan med bruna små moln på
4. svarta/blåa sneakers
5. svart klocka
6. svart hårband
7. stora pärlörhängen


Sex saker du gjort idag

1. Förberett mig för att gå och se "En obekväm sanning".
2. Låtit bli på grund av lathet.
3. Ringt Skatteupplysningen.
4. Skrivit en rapport till Metro inför mötet ikväll
5. Raggat en intervju med Camilla Läckberg
6. Irriterat mig över att min jobb-hemsida inte funkar

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Min ganska nya Sony Ericsson-mobil med radio
2. Min inspelningsmanick
3. Solbrillorna
4. Mina nya röda kilklackssandaler i läder.
5. Min fina fina cykel

Gamla spel

Här kan man ladda ner massor av gamla, härliga spel. Tyvärr måste man länka till deras site för att få dem gratis. Därav denna post.

Myndigheter

1. Centrala Studiestödsnämnden
Igår fick jag post från CSN, och det var inget påskkort. Nej, istället fick jag ett betalningskrav på sisådär 11 500 kronor. "Med önskan om en trevlig påskhelg!" skrev de inte.
Anledningen till kravet är att jag tjänade ungefär 10 procent mer under 2005 än man får med fullt studiemedel. De pengarna ska CSN nu ha in. Bums. Jag får cirka tre veckor på mig att betala. 11500 kronor. Där rök alla mina sparpengar och en jävla bit av min lön de närmaste månaderna.

2. Skatteverket (1)
Alla företagare jag känner, inklusive handläggare på Skatteverket, har sagt till mig att jag kan ta ut ungefär 50 procent av det jag tjänar som företagare (minus kostnaderna) i lön. Och det har jag gjort. Nu säger min redovisningskonsult att det är 60 procent som gäller. "Det ser ut som om du har betalat in 100 000 kronor för lite i skatt". Å-N-G-E-S-T
När jag ringer till kära Skatteverket för att kolla, bollas jag mellan tre olika personer. Ingen av dem vet, säkert. De ber mig ringa vidare. Vart då? Är det någon som borde veta så är det väl de?
Jag tröttnar på telefonköer och inkompetenta handläggare. Ringer istället till Spira, som hjälper andra att starta företag. De hänvisar mig till deras rådgivare. Som berättar att - jo, då - det är 60 procent som gäller.
GAH!
Nu visar det sig att jag ändå varit duktig och sparat pengar på mitt företagskonto, jag har trots allt inte tagit ut 50 procent i lön. Kanske, kanske får jag bara restskatt på, säg, 30 lök istället för 100. Helst ännu mindre. Om detta svävar jag ännu i ovisshet.

3. Skatteverket (2)
Jag läser om avdrag i verkets avdragslexikon:
"Företagsbot, sanktionsavgifter och mutor
Böter, offentligrättsliga sanktionsavgifter och mutor eller andra otillbörliga belöningar får du inte dra av."
Nähe?

Klimatsmart?

Är du klimatsmart? Det kan man testa på Aftonbladet här. Ganska roligt, faktiskt. Med mina nya vanor kommer jag spara jorden några hundra kilo koldioxid. Känns fint.

Min vän Markus som jag fick idén från hade missuppfattat det hela helt, och trodde att tidningen verkligen skickar hem en jordglob i plast till alla som deltar. Så klart inte. Så puckade/så slösaktiga är de inte.
Man får en jordglob i cyberrymden, Markus! =)

Ta-daa!

Den kanske viktigaste länken någonsin.

http://www.tv-links.co.uk/

Pojken som födde sin tvilling

Den mest äckliga dokumentär jag någonsin sett, snart i repris på TV4:
Den 15 april: Pojken som födde sin tvilling
Brittisk dokumentär från 2003. Om den sjuårige pojken Alamjan, som var "gravid" med sin egen tvilling. Inuti Alamjan fann läkarna igenkännbara lemmar och naglar, en del av ett huvud med hår och tänder samt genitalier. Tvillingen var vid liv och levde på sin bror som en parasit. Om detta inte upptäckts hade det till slut tagit livet av Almajan. Den här typen av tvilling är en av de mest ovanliga abnormaliteterna, men kampen om överlevnad pågår mellan alla tvillingar i livmodern och ofta förlorar man en av dem under graviditeten.

Kanal 5:s klassiker som Hjälp, mina bröst är för stora! och Hjälp, jag onanerar! kommer inte ens i närheten av denna freakshow.

Fredrik Virtanen - stjärnskribent?

Ibland går det verkligen inflation i medias användande av olika prefix och suffix. En biolog/författare jag intervjuade nyligen fick heta "Deckardrottning" i Metro-rubriken. Författaren hade kommit ut med sin andra bok, lite tveksamt med det epitetet då...

Aftonbladet puffar för sin webb-tv på ettan idag, där "Klick! går till sängs med stärnskribenten Virtanen".

Anledningen till att jag ibland tvekar att skriva för haussande tidningar är att man ska tvingas blåsa upp sina nyheter/personer, så till den grad att man efteråt känner "njae, riktigt så var det ju inte". Det har ju hänt även i mer trovärdiga (och färglösare) tidningar som Sydöstran, till exempe. Fast kanske är alla dessa "stjärn", "super", "chock" och "kaos", bara ett uttryck för att nyheten eller personen egentligen inte är så intressant.
Det var ju knappast nödvändigt att haussa Tsunamin, till exempel. "Vågchock över turistparadis"? Där var verkligheten mer skrämmande utan hjälp på vägen.

Nepotism

I nya numret av Nöjesguiden kan man läsa att när GP:s medarbetare Malte Perssons diktsamling skulle recenseras anlitade GP Perssons flickväns bästa vän och kollega att göra jobbet. Fint. Om det stämmer.

För övrigt jobbar jag som sjutton för att sälja in nya idéer. Och det går bra! Tror att vårkänslorna har letat sig in även på de dammigaste tidningsredaktioner, ända in i de mörka skrymslen som är de vanligtvis torra, überstressade redaktörernas, hjärtan.

I helgen flyttar jag hem till min pojkvän. Ska bli åh så kul.

Livet känns väldigt bra, helt enkelt. Trots att det står en kille med trumpet på gatan utanför mitt kontor och spelar When the saints go marching in just nu. Man kan ju aldrig få allt.

Bimbo-combat

Tränade Body Combat på Sportlife för första gången igår, och häpnade över en av de andra deltagarna. Jag hamnade mitt i någon slags uppvisning/flört med instruktören/onaniscen.
Ja, det är småaktigt och säkert väldigt Jante att klaga som jag nu tänker göra. Men jag kan inte hejda mig - det måste ut!

Tjejen hade hela tiden den där spegelminen (kåtblick+plut med munnen), och skulle skrika "HAIJAAA!" högt, hela tiden. De hårda kampsportsmovesen/ljuden blandade hon friskt med vanlig, billig bimbo-stil. Hon skakade brösten spontant i takt med musiken. Hon sprutade vatten mellan sina bröst. Hon juckade mot spegeln och skakade rumpan á la Christina Aguilera när vi skulle gå ner med böjda knän i fighting-ställning. När den tydligt adhd-drabbade instruktören (han såg ut och lät som en korsning mellan en blond rambo och en väldigt käck barnprogramledare i någon kommersiell tv-kanal) frågade om gruppen var med, om vi ville köra hårdare, om vi ville köra ÄNNU hårdare, osv osv - då tjöt Tjejen som besatt. Jag blev lite skraj innan jag vande mig.

Samtidigt skäms jag lite. Jag borde inte bry mig. Hon var ju jättesöt och kämpade hårt. Fast samtidigt pratade/skrek både hon och instruktören med en röst som om de var med i en reklamfilm. Ni vet, inte spontant, utan så där tillgjort. Så jävla jobbigt.

Så. Dagens arga reaktion avklarad. Nu ska jag bara vara glad hela dagen, åt jobbet jag ska göra för Aftonbladet Söndag.

Det som absolut inte får hända

Den måste ha varit förvillande lik en dammråtta…

Tunnelbanan vid Rådmansgatan, Stockholm

En kille kommer in på tunnelbanan. Han håller en liten dammsugare i handen. Plötsligt ringer hans mobil.
Killen (i luren): Ja hej! Ja, det har verkligen hänt en olycka kan man säga… Det bästa vore ju att stänga hamsterburen. Jo jo, men jag dammsög nu på morgonen under soffan och så flurpade det till och… Ja, men det var ju inte jag som glömde stänga hamsterburen… eller hur? Men varför gjorde du inte det? Herregud… Nu? Nu är jag på väg till Albano, djursjukhuset, vad tror du? Ja vi hörs sen! Jag tycker om dig också!

(Lånat från Tjuvlyssnat.se)

Dansbandssinredning

Om en dryg vecka flyttar jag hem till min pojkvän och blir sambo. Härliga, läskiga tanke. The point of no return.

I bästa "Från koja till slott"-anda rensar jag iskallt ut hans bordsunderlägg i äpple-mönstrad plast, den lackade furubyrån i hallen, konstiga små hurtsar i glas och stål. De rymdskeppsliknande taklamporna åker också. Det är sådana som aldrig ansetts snygga, någongång, någonstans. Till min väns försvar måste sägas att han håller med mig om att det mesta är fult. Inredning har inte varit högprio för honom. Nu har han insett att det är livsviktigt, och i mig har han mött en riktig smakfascist. Jag önskar att jag kunde ha överseende med halvfula saker, tycka att de går an. Men nej. Det är antingen eller. Fint - eller asfult, så hemskt att man vill tvångssterilisera och omyndigförklara människan som formgivit saken.

En inredare jag snackade med för ett tag sedan nämnde dansbandsstilen som det värsta hon visste: Puffiga, storblommiga gardiner, furumöbler, pösig hörnsoffa i skinn och glasbord. Matmotsvarigheten till dansbandsinredningen är lövbit med halvfabrikatspommes och blå band-bearnaise.

Den amerikanska motsvarigheten till dansbandsinredning, eller möjligen Dansband deluxe måste vara som bilden ovan. Choklad är en bra association att få, när man betraktar en brun nyans i inredning. Bajs är sämre.

GB-glass

GB är ju roliga. Deras marknadsföringsnissar verkar helt ovetande om jämställdhetsdebatten. Varför skulle de annars döpa den nya, rosa glassen med inbyggt glittersmink i pinnen till Girlie? Eller så är det bara väldigt smart, eftersom det ger uppmärksamhet i media. Efter dagens nyhetssändningar vet ju alla att GB:s nya glassortiment är här.

Oavsett om marknadsnissarna tänkt eller inte, så är det klart att Sveriges konsumenter reagerar som de gjort.
Om nu GB tänkte att glassen skulle föra tankarna till 70-talsdisco (som de sa i P1 i morse) varför inte bara döpa glassen till "Disco" istället?

DN testade glassar för någon vecka sedan. Då fick Girlie bara en 2:a av fem möjliga.

Själv skiter jag i GB. En krämig Häägen Dasz eller Lejonet och Björnens ljuvliga espressoglass är så mycket bättre.
Älsklingssmaker: Mascarpone, toblerone, kola, nötter, mörk choklad, äkta vanilj, saffran, yoghurt, kaffe, mandel, honung, hallon..mmm. Allt på en gång? Ja tack!

Just nu spelas: When the saints go marching in

Trots snöslask-stormen i morse är det ett faktum - det är vår! Det mest ihärdiga vårtecknet här, i kvarteren runt mitt kontor, är varken krokusar eller tinande hundbajs.
Det är gubben med dragspelet, han som i många långa månader framöver, kommer plåga mig med klassiker som "Bella notte" och Tom Jones "Delilah". Han står några kvarter härifrån och ljudet studsar mellan husväggarna, långt iväg.
Ååh, vad jag hatar dragspelsgubben! Han är aldrig tyst. Han tar aldrig lunch. Han spelar samma låtar om och om igen. Inte ens med fönstret stängt kan man undgå honom.

Hamsterbebis

Den här lilla raringen, en sju veckor gammal angorahamster, är till salu på Blocket..

För fri abort och kvinnors självbestämmande över sin egen kropp

För HBT-personers lika värde, för fri abort. Och mot påven och hans anti-preventivmedeltjafs.

Ta ställning för ett EU fritt från kristna värderingar
- Man som kvinna, skriv på upproret European Sisters Speak Out!

Från rfsu.com:

"Kvinnors rätt att själva bestämma över sin sexualitet och hur många barn de vill ha begränsas ofta med hänsyn till kultur eller religion. Detsamma gäller för homo- bi och transexuella personers rättigheter. En ökat moralkonservativ strömning över Europa hotar dessa rättigheter än mer.

Den 25 mars ska EU:s regeringschefer samlas i Berlin för att diskutera EU:s värderingar och för att fira EU:s 50-års jubileum. Då ska de också presentera Brysseldeklaration som väntas beskriva värderingar EU ska stå för.

Visa de politiska ledarna att sexuella och reproduktiva rättigheter också är mänskliga rättigheter, som måste genomföras – och som bör ingå i EU:s framtida värderingar."

Torsten Jansson + Ulrica Messing = sant?

Jag intervjuade Torsten Jansson nere i Kosta för två månader sedan. På tal om hans myckna arbetande frågade jag hur det funkar med familjen. Han var tyst en liten stund och funderade ett tag på hur han skulle uttrycka sig, och sa sedan:
- Säg så här, jag skulle aldrig vilja vara gift med mig själv.

Artikeln i Aftonbladet finns här.

Med alla exen på bootcamp

Jag hade en hemsk, hemsk dröm härom natten.
Jag befann mig på någon slags överlevnadskurs, nästan som ett militärt övningsläger. Vi var ute och vandrade långt i naturen, långt från civilisationen, hade sovsäckar och tält med oss. Själva vandringen i sig kändes inte så jobbigt, det var rätt skönt att vara utomhus. Det var de andra deltagarna som gjorde det här till en mardröm. De var mina ex.

Alla var där - min high school sweetheart, sjuornas sötaste kille som gjorde slut efter en vecka för att jag inte släppte till, min första pojkvän som jag dumpade efter tre månader och sen hånglade med igen, stupfull på gymnasienollningen, och krossade hans hjärta.
Det långa långa förhållandet med killen som nu är stadgad och har barn, ett gäng halvseriösa dejter och kk:s, några suddiga one nights, någon alltför undergiven dumpad kille som var bitter och hela tiden i drömmen frågade "varför? varför?" och skulle berätta för de andra killarna (jojo, de var kompisar med varandra...) att jag aldrig hade gett honom en chans, hur taskig jag hade varit. Och jag försökte hela tiden släta över det han hade sagt, jag ville ju inte framstå i dålig dager inför de andra.

Fatta vilken ångest jag hade.


Mitt i allt detta fanns givetvis min nuvarande pojkvän, som gick igenom hela drömmen glad och förnöjd. Brydde sig inte alls om att mitt hela kärleks/sex-facit fanns runt omkring honom. Istället fick jag reda på att han smittat mig med Hiv - "jag tänkte inte på att berätta det för dig", sa han lugnt och bekymmersfritt. När jag kände hur hela världen rasade i och med det beskedet och skrek på honom viftade han bort det "men, Lina, Hiv är inte hela världen idag, det finns bromsmediciner och man lever precis som vanligt".

När jag vaknade kändes det jätteskumt. Drömtydning, ja tack!

Ingen kåt mus

Jag tycker synd om Bibi, vars blotta omnämnande på den här bloggen lockar till sig snuskhumrar. Efter att jag skrev det här inlägget har det, precis som jag skrev då, ramlat in mängder med besökare som hoppats få läsa om sex (och lite om Johanna Sällström också). En av dessa (man, kanske?) satt på sitt jobb (ett företagsnamn som serveradress) och sökte på "kåt mus" på Yahoo. Därigenom klickade han sig vidare in på min sida (som hamnade på nummer 16 i listan av sökträffar. De 15 översta innehöll sexnoveller).

Stackarn. Han måste blivit så besviken.

Fast vem vet, det kanske var just möss han var ute efter. En kollega till mig gjorde sitt examensarbete om Djurskyddslagen, och att det fortfarande är lagligt att ha sex med djur i Sverige. Hon berättade att just hamstersex är väldigt poppis bland folk som gillar tidelag, och att det till och med finns communitys för detta, där folket ger varandra tips och råd. Så jävla äckligt! Förbjud djursex nu!

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Lisa. Så här funkar det:

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Närhelst jag får prestationsångest av att personer som Stig Dagerman skrev underverk när han var yngre än jag är nu, tröstar jag mig med att han senare tog livet av sig. Och får sen ångest över det.

2. Om jag skulle ta livet av mig skulle det vara genom att äta en stor, luxiös, skaldjurstallrik och sedan, innan allergichocken blev alltför svår, drämma i mig årgångswhisky och sömnpiller.

3. Jag tror på horoskop i smyg. Inte på dem i dagstidningar, men de mer seriösa, lite längre, som finns i tidningar som Hennes och Damernas Värld. Ehm.

4. Jag glufsar glatt i mig kött, trots att jag tycker att det är fel med dagens köttindustri.

5. Jag skulle gärna vilja skriva en bok, av två anledningar: För att se om jag kan. Och för att det är jävligt creddigt (se punkt 1).

6. Jag tyckte att Christer Sjögren, sångare i Vikingarna, var ganska söt när jag var liten.


Jag känner inte sex bloggare som min utmanare Lisa inte redan har nämnt, så..nej.

Stål-hamstern i Nobelprisvinnande fängelse

Bibi har blivit en riktig liten jävel på att rymma. Numera har hon fått flytta in i min klädkammare för gott. När hon står på sin vanliga plats i mitt rum, måste jag alldeles för ofta släpa mig upp mitt i natten och flytta hennes bur för att hon gnager och rafsar så högt att jag vaknar.

Hon har hittills levt ett bra liv i klädkammaren, där kan hon härja bäst hon vill i sin bur och stör inte mig. Men nu har hon klurat ur hur buren öppnas. Det är inte lätt, ska sägas. Buren är helt i plast, förutom taket som är i galler och sitter fasthakat i hårdplasten. För att öppna måste man dra hela gallret åt sidan, det låter högt och är lite knepigt till och med för människohänder. För en hamster torde det vara omöjligt. Men inte för super-Bibi. I natt hördes ett dovt, rytmiskt kling-klingklingkling-kling (typ) inifrån klädkammaren. Sen hördes ett högt klonk - tätt följt av en förrädisk tystnad.

Min pojkvän grymtade åt mig att kolla, klockan var 05.00, och det var högst motvilligt. När jag öppnar dörren till klädkammaren sitter Bibi där, på taket till buren, med skyldiga små pepparkornsögon. Hur? Ville jag fråga. Men hon svarar så sällan. Det blev bums in i buren igen. Nobelbrisvinnaren Orhan Pamuks inbundna tegelsten Snö fick äntligen komma till användning (jag orkade aldrig igenom den, fick inga som helst sympatier för karaktärerna).
Nu blev burtaket för tungt att lyfta, till och med för min stål-hamster.

Antirasism

Köpte nya numret av Mana och Folket i bild idag, för inspiration och så (förströelseläsning och för att det är avdragsgillt).

Mana beskriver sig själv så här: "Mana bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv."

Hm. Vilka tidningar skriver om samhälle och politik ur ett rasistiskt perspektiv? Skulle vara kul att veta, ju.

Bästa gratis brandväggen

Var på biblan och kollade upp intressanta tidskrifter att eventuellt skriva för. Jag blev glad över hur bra Mana har blivit, den liksom fångar allt jag tycker är intressant, schysst förpackat och med trevligt tilltal. Den kunde bli lite mer edgy dock.

Jag återupptäckte även Råd&Rön, gillade särskilt deras test av säkerhetslösningar för datorn.
Bäst i test av gratis brandväggar fick Zone Alarm, som finns att ladda ner gratis. Sånt är ju alltid trevligt. Jag är en riktig sucker för konsumentjournalistik. Jag gillar Sverker grymt mycket, mer nu sedan jag intervjuat honom och slagits med häpnad över att människan faktiskt blir ännu mer engagerad och uppretad utanför rutan än i den. I verkligheten är Sverker en jävel på att svära (åtminstone de gånger jag intervjuat honom). Det är sällan jag reagerar över sånt, men den här mannen säger "jävlar" ungefär lika ofta som ur-göteborgare använder "änna".

Annars gillar jag Bon:s krönikörer, Fokus och Re:public Service, för att nämna några.
Jag läste lite om amning i Vi Föräldrar också, inte för att jag har barn eller planerar att skaffa inom de närmaste åren, men ändå. Häpnadsväckande grejer, det där, att man kan mata sina barn med sig själv. Lite äckligt också, fastän "helt naturligt".

Linda Rosing har haffat en riktig djuping

"Nu är det Lindas insida som är det viktigaste för mig". Fadde Darwich, som nyligen var med i "Du är vad du äter" skriver om utseendefixering på Sourze.

"Det är dags att börja acceptera och respektera varandra för hur vi ser ut. Stäng alla plastikkirurgmottagningar. De ska bara få finnas till för personer när läkare rekommenderar det, som vid personskador eller andra ingrepp som är nödvändiga för personhälsan."

Jag förstår honom. Lever man med den ena ytterligheten av tragisk utseendefixering/dålig självkänsla/noll trovärdighet är det lätt att det slår över och man helt plötsligt tycker tvärtom. Han låter lite nyfrälst, men ska i alla fall ha en applåd för ett ärligt försök.

Välkommen tillbaka i rutan, Stina Dabrowski

Nästnästa lördag, den 17 mars, startar Stina Dabrowskis nya talkshow "Stina!".
Bland annat kommer Al Gore (och Henke Larsson, Marianne Faithful, Filip&Fredrik mfl).. Coolt. Jag väntar med spänning - Stina D är ju grym!
Hon är engagerad, påläst och ställer öppna, bra frågor. Speciellt det senare slarvas det ganska ofta med.
När Lennart Persson ledde Debatt på SVT satt jag alltid med skämskudden i knäet. Hans löjliga påståenden, inte frågor, tog ner allvarliga och seriösa ämnen på bebisnivå.
Lennart Persson har säkert många fina journalistkvaliteter, vad vet jag, men bra intervjuteknik är inte en av dem.

För övrigt kommer min vän Mia tillbaka hem efter en tid i Stockholm. Tjoho!

Från vänster till höger om barn

Det snackas ofta om hur de politiska partierna blir allt mer lika, att det snart inte finns någon ideologi kvar osv osv.
Ibland blir dock motsatsen väldigt tydlig. Som i nya numret av Barn, Rädda Barnens tidning, som jag läste på lunchen.

En artikel handlar om hur klyftorna mellan fattiga och rika växer, och hur antalet fattiga barn har ökat i Sverige. Enligt Barn lever 67 procent av alla barn som bor i Rosengård i Malmö i ekonomiskt utsatta familjer.

Barns ungdomsreportrar frågar så de politiska partierna vad de vill göra åt saken. Så här svarar de, i korthet. Notera den tydliga höger-vänster-skalan:

Moderaterna: Fler jobb, och att det lönar sig att arbeta, är lösningen. Men också: "Genom att vara flitig i skolan och genom duglighet i arbetslivet ska man kunna förbättra sin situation, även om man inte är uppväxt i en högre socialgrupp" (För den som är mer humoristiskt lagd, läs gärna meningen med nasal 30-talssvenska med betoning på "flitig" och "duglig").

Folkpartiet: Jobbavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, fler jobb. Och "I de områden där utanförskapet är stort vill vi satsa särskilt på språkkunskaper, skola och arbetsförmedlingar"

Kristdemokraterna: "Så länge folk inte bögar och skaffar barn är det okej för oss".
(Nej, så svarade de inte. De var konstigt nog inte med i utfrågningen.)

Centerpartiet: Vill sänka skatten för dem med låg- och medelinkomst. Fler jobb och tuffare diskrimineringslag, och på sikt fördubbla barnbidrag för ensamstående.

Miljöpartiet: De som tjänar bra och påverkar miljön mycket ska betala mer i skatt, de som tjänar lite ska betala mindre. Även riktade satsningar mot ex hemlösa och flyktingar.

Socialdemokraterna: "Alla har rätt till egen försörjning genom arbete" Arbetslöshet och sjukdom får inte driva människor från hus och hem. "Vi vill satsa särskilt på familjer med utsatt ekonomi". Höja underhållsstödet och på sikt även bostadsbidraget.

Vänsterpartiet: Vill omfördela resurser mellan rika och fattiga. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Socialförsakringarna ska vara starka och omfatta alla.

Nu kommer det ramla in mängder med sexintresserade

På Statcounter kan man som ni säkert vet gå in och kolla hur många som dagligen besöker ens blogg. Det går även att se att vissa hamnat här när de sökt efter något särskilt ord på exempelvis Google.

Igår var det en person som hade sökt på "penis" och därigenom klickat sig in på min blogg. Och kollar man på "mest sökta termer just nu" på Bloggportalen, så är de, i följande ordning:

1. orgasm
2. sex
3. kåt
4. johanna sällström
5. naken
6. otrohet
7. oscarsgalan
8. britney

Svenska bloggläsare i allmänhet är alltså först och främst intresserade av kvällstidningsskvaller och sex. Möjligen är de också lite svartsjuka av sig och lever i dåliga förhållanden (om man tänker på punkt 6 då).


Om man ofta söker på ord som sex, kåt och naken, och samtidigt bor ihop med någon, är det bra att känna till inställningarna i sin webläsare. Det är dumt dumt dumt, om den där autokorrigeringsfunktionen är ifylld. I alla fall om du vill hålla en del av ditt surfande för dig själv.
Jag kommer ihåg en dejt för några år sedan. Jag var hemma hos en kille jag dejtat ett tag, vi skulle se på film, som brukligt är så där i början. Medan han gick på toa skulle jag in på nätet och leta reda på något vi kunde ladda ner. Jag var helt tom i huvudet av all dejtnervositet, så jag tyckte det var logiskt att gå in på någon filmsajt för att kolla aktuella filmer. Men eftersom jag inte ens kom på någon filmsajt, gick jag in på Google. Jag började knappa in...f...i - och sen - tadaaa! - fyllde autofunktionen i med "fitta". OCH "fita".

Vi träffades aldrig igen efter det här. Och jag måste nog medge att chocken över hans stavningsproblem var minst lika stor som över hans internetvanor.

Sex- och samlevnadsREA

Stod i kassakön på bokrean idag. Framför mig står en man i 40-årsåldern, som ska betala fem böcker som han lagt i en trave på disken. Alla är faktaböcker. Jag läser titlarna på bokryggarna:
- Kama Sutra (liten bok)
-Kama Sutra (stor bok)
- Heta nätter (eller något liknande)
- Sängkammarlekar (eller något liknande)

Övers ligger, väldigt diskret, en bok om djur&natur. Eller - hörde den också till temat? Creepy i så fall...

Nu finns jag på bloggkartan

här

Menskossa

Mitt humör svänger ganska kraftigt just nu. Från att vanligen vara ganska glad och framåt har jag känt mig totalt under isen och tyckt att livet är en grå soppa av förutsägbara tråkigheter. Igår gjorde jag en (1) kort intervju på jobbet, men satt ändå kvar och slösurfade till klockan halv fem. Orkade inte träna, inte laga mat. Var starkt inne på att köpa pizza, men ångrade mig när jag såg en ganska fet tjej i min egen ålder på spårvagnen. Tänkte "Nja, så sugen är jag nog inte". Hemskt, va?

Anyway, det blev tacos med mycket tabasco och grönsaker och choklad istället (för det är ju inte alls onyttigt). Sen hyrde jag film, tre för 25 spänn på Marilyn.

När jag vaknade i morse kändes allt mycket bättre, livet var härligt att leva igen. Exakt hur deppad jag varit dagen innan förstod jag när jag slängde en blick på filmtitlarna jag hyrt.

* Scener ur ett äktenskap (Bergman. Erland Josefsson och Liv Ullman har ett kärlekslöst och ganska icke-kommunikativt äktenskap tills han bedrar henne, hon bryter samman osv osv.)
* Bully (Unga tonåringar knarkar, våldtar, har ihjäl en kompis och lever ett liv utan ljus i tunneln. Regisserad av Larry King, som gjorde "Kids")
* Monster (Sann berättelse om Aileen Wuornos, prostituerad som blev seriemördare)

Nu har jag kunnat se ett mönster. De här en två dagarna av komplett mörker inträffar en gång i månaden.
Jag, som för många år sedan kallade min mamma för menskossa får nu ta och inse sanningen. Jag har blivit en själv.

Cirkusjournalistik

Det här tar väl ändå priset.
Niclas Rislund är Expressen-reportern som dömdes i hovrätten för att under Fabian Bengtsson-kidnappningen ha låtsats vara polis för att få ut hemligt material.

Numera jobbar han på Dagens Media. Där har han idag skrivit en nyhetsartikel - om sig själv och sitt fall.
Chefredaktörens förklaring till Resumé:
– Vi sitter i pressläggning. Han var den som snabbast kunde sätta sig in i ämnet, säger chefredaktören Rolf van den Brink."

Lite kuriosa: I en gammal krönika (2005-09) på Dagens media går att läsa hur Amanda Renberg satt i Dolce Vita i Kanal5 och grät ut över hur Expressen-journalisten Niclas Rislund hängde ut hennes relation med Mikael Persbrandt. Enligt krönikören var dock Amanda Renberg vid tv-tillfället tillsammans med Risberg.
"Och jag skulle ha känt med henne, om det nu inte vore så att hon idag är tillsammans med Niclas Rislund, killen som skrev den besudlande artikeln om henne och Persbrandt i Expressen. Där satt hon i tv och talade skit om sin pojkvän. Plötsligt förvandlades inslaget från gråt-tv till fantastisk underhållning. Amanda och Niclas har varit tillsammans i flera månader."

Det verkar vara jobbigt att vara en offentlig person. Men att vara både (ö)känd och journalist, med de maktmedel han eller hon besitter (särskilt när man når så mycket människor som när man arbetar på exempelvis Expressen eller Dagens Media) kräver ju en visst mått av...ja, sunt förnuft är väl den mest påfallande bristen i det här fallet.
Jag gillar också chefredaktörens kommentar om sen pressläggning - vem som helst hade kunnat skriva den texten Rislund skrev, med eller utan tidigare vetskap om fallet.

Att låta Rislund skriva, det är inte bara dumt, det är rent tjänstefel. En anmälan till YEN (Yrkesetiska nämnden), någon?

Bibi

Så här ser hon ut, min vän Bibi. =)
Bättre bilder kommer...

Det kom ett brev från CSN...

"Enligt inkomstuppgifter från Skatteverket (jaha, och ni litar på dem, eller?/ Linas anm) har du haft en högre inkomst under 2005 än du meddelat CSN. Du kan därför bli skyldig att betala tillbaka de studiemedel rekryteringsbidrag som du inte har rätt till. "

Jag kommer antagligen att få betala tillbaka cirka 11000 kronor. Det suger. Okej, okej, det är ju inte mer än rätt. Men det är knäppt att de räknar med ens inkomst av näringsverksamhet, när det dras mycket mer skatt på de pengarna än på de man tjänar ihop som löneslav. Och det känns som en klump i magen att få ett sådant besked i efterhand (ungefär en månad efter det att min redovisningskonsult-kvinna tittar mig djupt i ögonen och säger "Du har betalat in 70 000 kronor för lite i skatt")

För de där 11 000 hade jag kunnat haft så mycket roligt. Till exempel:

- Tågluffat Europa runt i sommar. Miljövänligare än att flyga och mycket retro.
- Köpt lite nya möbler när jag flyttar ihop med min pojk. Både han och jag vet att flera av hans möbler är asfula, och jag skulle fått fria händer att avhjälpa katastrofen. Men nu - nu blir det att leva med furubyråer och blåa Rölleka-mönstrade mattor och bordsunderlägg i genomskinlig plast med äppel-tryck. Suck.
- Investerat i ett fackförbundsmedlemskap och lite allmänna försäkringar som jag och min lilla frilans-business behöver.

Undrar vad som händer härnäst, om jag helt enkelt får en inbetalningsblankett eller om de lägger de hela på min CSN-skuld? Jag hoppas på det senare...

Erik hade alltid velat ha en stor drule

Fnissade över Diegos intervju med "Erik" i ett tema om manlig plastikkirurgi.

Så här säger grabben, på tal om att tänka efter före:

"- Det är svårt att säga hur det blir i förväg. Man får se det som en option ungefär. I bästa fall blir den som man vill ha den"

och om hur det känns:

"- Direkt efteråt kändes det som om kuken skulle spricka. Ibland bränner det i hela apparaten. Det känns som att jag har halvribba hela tiden. Det är lite jobbigt. Jag måste ha kavajjackan på mig oftare, och kan aldrig ha lösa boxershorts under kostymbyxor. "

och frågan vi alla ställer oss - varför? Hade "Erik" ett lillfinger mellan benen? Nej då:

"Och så bestämde han sig, trots att han egentligen inte var missnöjd med hur hans penis såg ut från början.
- Jag har alltid velat ha en riktigt stor drule."

Dags att gå hem

Det är tomt och tyst på mitt kontor. Alla har gått hem för länge sen, och snön ligger i drivor på mitt fönsterbleck.
Klockan på Domkyrkan visar halv åtta, fast den syns knappt i februarimörkret. Den senaste timmen har jag korrläst ett nummer av tidningen jag jobbar för, hittat en massa fel som jag vet att redigeraren kommer att bli åh så irriterad över. Så får det vara.
Nu ska jag handla lite Royal Gala-äpplen till Bibi och dra hem.