Dansbandssinredning

Om en dryg vecka flyttar jag hem till min pojkvän och blir sambo. Härliga, läskiga tanke. The point of no return.

I bästa "Från koja till slott"-anda rensar jag iskallt ut hans bordsunderlägg i äpple-mönstrad plast, den lackade furubyrån i hallen, konstiga små hurtsar i glas och stål. De rymdskeppsliknande taklamporna åker också. Det är sådana som aldrig ansetts snygga, någongång, någonstans. Till min väns försvar måste sägas att han håller med mig om att det mesta är fult. Inredning har inte varit högprio för honom. Nu har han insett att det är livsviktigt, och i mig har han mött en riktig smakfascist. Jag önskar att jag kunde ha överseende med halvfula saker, tycka att de går an. Men nej. Det är antingen eller. Fint - eller asfult, så hemskt att man vill tvångssterilisera och omyndigförklara människan som formgivit saken.

En inredare jag snackade med för ett tag sedan nämnde dansbandsstilen som det värsta hon visste: Puffiga, storblommiga gardiner, furumöbler, pösig hörnsoffa i skinn och glasbord. Matmotsvarigheten till dansbandsinredningen är lövbit med halvfabrikatspommes och blå band-bearnaise.

Den amerikanska motsvarigheten till dansbandsinredning, eller möjligen Dansband deluxe måste vara som bilden ovan. Choklad är en bra association att få, när man betraktar en brun nyans i inredning. Bajs är sämre.