Stål-hamstern i Nobelprisvinnande fängelse

Bibi har blivit en riktig liten jävel på att rymma. Numera har hon fått flytta in i min klädkammare för gott. När hon står på sin vanliga plats i mitt rum, måste jag alldeles för ofta släpa mig upp mitt i natten och flytta hennes bur för att hon gnager och rafsar så högt att jag vaknar.

Hon har hittills levt ett bra liv i klädkammaren, där kan hon härja bäst hon vill i sin bur och stör inte mig. Men nu har hon klurat ur hur buren öppnas. Det är inte lätt, ska sägas. Buren är helt i plast, förutom taket som är i galler och sitter fasthakat i hårdplasten. För att öppna måste man dra hela gallret åt sidan, det låter högt och är lite knepigt till och med för människohänder. För en hamster torde det vara omöjligt. Men inte för super-Bibi. I natt hördes ett dovt, rytmiskt kling-klingklingkling-kling (typ) inifrån klädkammaren. Sen hördes ett högt klonk - tätt följt av en förrädisk tystnad.

Min pojkvän grymtade åt mig att kolla, klockan var 05.00, och det var högst motvilligt. När jag öppnar dörren till klädkammaren sitter Bibi där, på taket till buren, med skyldiga små pepparkornsögon. Hur? Ville jag fråga. Men hon svarar så sällan. Det blev bums in i buren igen. Nobelbrisvinnaren Orhan Pamuks inbundna tegelsten Snö fick äntligen komma till användning (jag orkade aldrig igenom den, fick inga som helst sympatier för karaktärerna).
Nu blev burtaket för tungt att lyfta, till och med för min stål-hamster.