Isklump be gone

Jag låg och söndagsslumrade under en filt i soffan, det var strax efter frukost och jag hade inget bättre för mig. Det regnade ute, jag hade ont i halsen och en bra bit kvar av JD Salingers Catcher in the rye. Strax efter att 17-årige Holden Caulfield lagt sig att sova på en bänk i New Yorks tunnelbana somnade även jag. Och vaknade av att mobilen ringer. Det är min redovisningskonsult.
Hon ber om ursäkt för att hon ringer så här på helgen, säger hon, men hon är färdig med mitt bokslut.
Jag blir plötsligt klarvaken. Sedan vi sågs för några månader sedan har jag haft en isklump i magen. 100 000 kronor i kvarskatt, hade hon tippat på då. Nu drar hon sig för att säga det. Hon pratar runt runt om periodiseringsfonder ett tag utan att nämna några siffror. Jag hör knappt orden, tänker bara att "Nu, nu kommer det". Sanningens minut. Men det kommer inget, hon pratar på om allt annat än det allra viktigaste. Kanske är hon också nervös, tänker jag. Kanske är det mer än 100 000 kronor. Kan det vara så mycket?
Hur mycket? frågar jag till sist. Med en ganska ynklig röst, måste jag erkänna.
Det visar sig bli halva priset och jag känner mig nästan lika upprymd som när jag av en slump hamnade i en affär som reade ut La Perla-underkläder för 15 spänn trosan.
50 lax alltså, och det var ungefär vad jag räknat med, och lagt undan på mitt företagskonto.
Plötsligt känns livet mycket lättare att leva. Vi lägger på och jag sätter mig upp, lugn i kroppen. Isklumpen är borta.
Det enda jag kan sakna nuförtiden är den där positiva överraskningen deklarationen ofta blev som a-skattare. Numera kommer jag aldrig öppna det där kuvertet och se att - hoppsan, 2327 kronor tillbaka! Men å andra sidan har jag bara mig själv att skylla nu. Det duger ganska gott det med.