Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ihop det med en kändis som massa tjejer trånade efter. Det verkar lite småjobbigt, har jag tänkt för mig själv. Pratade med singer/song-writern Pernilla Andersson häromdagen. Hon är ju tillsammans med Dregen. Hon bekräftade mina farhågor.
- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.
Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?
Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar