En glimt av ett republikanskt paradis

Prins Carl Philipp intervjuas i Metro idag. Anledningen är att han nu är aktuell med sin första fotoutställning. Den heter "En glimt av paradiset" och visar bilder från Botaniska trädgården i Uppsala.

Prinsen svarar ganska enstavigt på reporterns, ganska tråkiga och ointresserade frågor om hans arbete.

Vad saknade prinsen mest när prinsen var ute och reste?
- Inget särskilt. Jo, på Borneo saknade jag en del sömn.

När blir prinsen bröllopsfotograf?
- Det kommer jag nog aldrig att bli, vare sig åt mig eller mina systrar.

Ska prinsen bli fotograf på heltid?
- Nej, det vet jag inte. Det blir nog i så fall en blandning av fotografi och design.

Åh, vilken tråkig människa som skymtar fram mellan de fetade frågorna! Det är inte hans fel. För åh, vilken äckligt inställsam och skvallrig attityd som ångar från reportens frågor.
Men åh, kan vi inte komma ikapp med tiden och införa republik snart!

Är det något som är "en glimt av paradiset", så är det monarkernas privilegier.
Toppfotografen Mattias Klum är mentor åt prinsen, som självklart fick praktikplats på National Geographic, alla fotografers våta dröm.
Syrran Victoria hade såklart dåvarande Riksdagens talman, Björn von Sydow, som privatlärare i statsvetenskap. Och praktikplats på FN.

Att låta uppdraget att representera Sverige gå i arv är inget lysande system. Snarare totalt ologiskt. Vi skulle aldrig låta Statsminister-skapet gå i arv från förälder till barn. Varför? För att vi i det här landet strävar efter att kompetens ska gå före nepotism. Och har vi inte lärt oss någonting av evolutionen?
Förr eller senare - det är ett faktum och händer i alla familjer - kommer det födas ett pucko i familjen Bernadotte.

Missförstå mig inte. Familjen Bernadotte är säkert jättetrevliga, hela bunten. De nuvarande regenterna gör säkert sitt jobb jättebra.
Men det spelar ingen roll.
Det är inget argument för att för evigt låta deras första kids i tronföljden ta efter mammas eller pappas jobb.
Jag är glad att jag kunde välja bort att bli undersköterska och ventilationstekniker, mina föräldrars yrken. Deras arbetsgivare är säkert glada att de får dit andra, intresserade och motiverade anställda istället för mig.
Tydligen är jobbet att representera Sverige inte lika viktigt.

Om detta må vi berätta: Pirates of the Caribbean 3

Igår blev jag och min kompis av med vardera 105 kronor och förlorade 2 timmar och 50 minuter av våra liv som vi aldrig mer får tillbaka.
Vi ignorerade alla varningssignaler och såg Pirates of the Carribean: At world´s end.
Herregud vilket mischmasch av slapstick, en träig kärlekshistoria av två lika bildsköna med ack så utryckslösa skådespelare (Något orättvist att kalla Keira Knightley uttryckslös, hon har ju hela två ansiktsuttryck att välja mellan: Det arga plutiga och det Jag-tror-jag-har-bajsat-på-mig-plutiga). Hon är ungefär lika inlevelsefull som den blonda ankan i Paradise Hotel.
Filmens röda tråd hade filmmakarna snarare gjort konfetti av. Efter filmens slut kunde varken jag eller min kompis riktigt enas om vad filmen handlade om.
Men Johnny Depp var ju bra. Geoffry Rush som Barbossa och Bill Nighy som Davy Jones likaså. Men resten. Huga.

När Jack Sparrow för hundrade gången flyr från soldaterna undrar två av dem något i stil med "Tror du han planerar allt eller hittar på allt eftersom"? Samma fråga kan ställas om filmen i sig.

Jag går ner i varv

Nu måste jag släppa loss lite. Jag har stressat alldeles för mycket senaste tiden. Halva förra veckan skrev jag fyra fem artiklar om dagen, visserligen korta men ändå. Jobbade i helgen också. När jag kommit hem på kvällarna har jag inte kunnat laga mat utan att småstäda och lyssna aktivt på P1, sticka en vända på min sjal, och läsa lite ur "Nej, jag är från Borås".
Sen blir jag förvånad när jag känner mig så där konstigt irriterad, yr och uppe i varv. Har gått omkring hemma på kvällarna med miniångest i kroppen och blivit upprörd för lilla minsta.

Så igår. Mediterade jag. Tio minuter i soffan. Blundade och räknade mina andetag till tio. Sen började jag om igen. Och igen. Det var grymt skönt.

Nu ska jag planera bättre, inte hoppa över träningen, meditera på kvällarna och göra en sak i taget.

Se där, vips börjar jag planera och sätta upp prestationsmål för min tillvaro. Min inneboende lathet hukar sig inför stressamhället.

Skräp-tv

För ovanlighetens skull kollade vi på tv tillsammans, och råkade zappa in på Kanal 5:s Pussycat Dolls-såpa, en mer tacky version av Top Model. Som i sammanhanget framstår som finkultur.

Min vän lade av ett asgarv när de magsjuka, halvnakna tjejerna ormade sig till musiken och försökte sjunga inför juryn.
Sen, helt allvarlig och närmast förnärmat:
- Vad är informationsvärdet i det här egentligen?

Informationsvärdet?
Jag kunde inte annat än att ömt smeka hans från kind. Där och då förlorade han sin skräptv-oskuld.

Aj!

Så var vi visst nationalister ändå

...jag sprang på ett så träffande citat ute i bloggosfären idag:

"Hade schlagerfestivalen varit en bok hade den kallats Da vinci koden: överdriven, överskattad och överreklamerad."

Att kvällstidningarna skulle skrika fiasko kunde man ju räkna med, men det känns helt surrealistiskt att artister och yrkesmänniskor så enhälligt rackar ner på tävlingen efter att The Ark magplaskade. Och kräver bojkott.

Några unkna exempel, som tagna ur SD:s propagandagrupp:
Charlotte Perrelli: "Det tillkommer fler och fler länder som inte tillför oss något. Sverige förlorar självklart på den här utvecklingen."
Bert Karlsson: "Sverige ska ta initiativ till att sätta stopp för det här clowneriet."
Christer Lindarw: "Ner med järnridån direkt för fan"
Ingela Pling Forsman: "Nu är det bara det ena öststatslandet efter det andra i konstiga kläder"
(ur Aftonbladet i söndags)

Har ESC någonsin varit en tävling för god musiksmak? Är Carolas leende genuint och äkta?
Precis.

(om du tyckte att åsikterna spretade i det här inlägget, så var kontentan:
1. ESC är apdålig
2. Svensk media/kändis"elit" luktar nationalistisk ankdamm
3. Carola borde jobba på sin image)

Världens godaste tapenade

I helgen hade jag och min vän inflyttningsfest. Det blev ett gäng ändå, trots att det kändes som om halva världen hellre ville gå på ESC-garanterade tilldragelser eller ömka sina onda leder efter Göteborgsvarvet.

Jag lagade massor med grymt god mat, så klart (jag kostar på mig lite hybris idag).
Jag har ju märkt att folk i allmänhet, och mina vänner i synnerhet, saknar den här närmast erotiska (och samtidigt icke-sexuella) dragningen jag har åt saker man äter. Men det här är min blogg och vem ska stoppa mig? Därför, här kommer en sensuell utläggning om innehållet på lördagens bjudbuffé (detta läses med en mjuk bossanova i bakgrunden, där en honungslen kvinnoröst smeker fram fraser på portugisiska. Drickes: Ett rött vin, fylligt och energiskt, som en dansande Zorba på stranden framför havets brusande vågor):

Små, frasiga smördegspajer med ruccola, mjukfräst gul lök och lagrad brännvinsost.
Lammfärsspett med mycket spiskummin, vitlök och chilipulver.
Tapenade på gröna oliver
Lite enkel klyftpotatis med skalet kvar.
Ruccolasallad.
Körsbärstomater.
Fetaost, marinerad i olivolja, persilja, chili- och cayennepeppar
Blandade gröna och svarta oliver
Ett runt, gyllene brytbröd fyllt med fetaost, soltorkade tomater och pesto. En klassiker.

Mumma.
Tapenade föresten. Så enkelt och så gott. Mycket bättre hemlagad än den man köper, och nyttigare än till exempel smör på brödet.

Mitt enkla recept:
2 dl gröna oliver fyllda med pimiento (röd paprika). Den billigaste Willys-varianten funkar finfint.
2 msk kapris
2 små sardellfiléer
Någon msk olivolja och citronsaft efter smak
ev vitlök
Allt utom oliverna, kaprisen och olivoljan kan uteslutas om det kniper. Mixa allt med stavmixer. Servera till kött, fisk, veg, på mackan. Häll på lite extra olivolja så håller sig tapenaden länge i kylen. Ät. Njut.

GRRR

Jag skickade en reportageidé till GöteborgsPosten. Har redan sålt den till bla Aftonbladet Söndag och Fria Tider, så jag vet att den är bra.

Pratade så med redaktören till söndagsreportaget i fredags som sa att de var intresserade och att hon bara skulle dubbelkolla med sin chef så att de inte höll på att göra ngt liknande nu. Hon lovade höra av sig till mig idag, vilket hon gjorde.. Så här skrev hon:

Detta är verkligen ett angeläget ämne och just därför tackar jag nej. Detta bör vi göra.

Tack för erbjudandet och återkom gärna!

Blir man arg eller vad? På telefon sa hon sedan att de inte hade börjat göra något på ämnet, men eftersom idén är så angelägen vill de "ta ett eget grepp" och inte köpa in det. Och så tillade hon att det absolut inte var meningen att det skulle låta som att de snodde min idé.
Hur kan det inte vara det?! Nu är jag ASFÖRBANNAD!

Nationalsocialistiska puckon

Nationaldemokraterna i Södertälje vill starta en etnisk helsvensk förskola i Södertälje. Partiets ledare Marc Abrahamsson säger att det finns intresse från ett tiotal barnfamiljer och säger så här till TT:

-Det skulle vara väldigt fint att ge dem en bra start, en svensk start. Men också där man skulle dra ner på genuspedagogiken och andra konstiga idéer som man försöker indoktrinera barnen med, säger Abramsson.

Ett underbart uttalande som bara understrycker precis hur way out dom där nynassarna egentligen är. Om någon nu hade tvivlat på detta.

Min vän och jag...

..med lite hjälp av Photoshop.

Min pappa mullvadsjägaren

Jag kom ganska nyligen hem från Blekinge aka The Place I Grew Up In And Fled, men längtar redan tillbaka lite grann.
Kattparningssäsongen har precis kommit igång tydligen, och varenda kisse i grannskapet är ute efter vår gråpälsade Signe. Pappa har återigen tagit upp jakten, det här året med egensnickrade kattfällor. När hanarna kommer jamande sätter han ut trälådorna och riggar dem med godis. De parningslystna katterna går lätt in, och dörren smäller igen. Sen sprutar pappa ner dem med vatten. Rejält. Öppnar lådan, och låter dem springa. Och springer gör de, och kommer aldrig (nästan) tillbaka.

Kanske låter lite grymt, men det är inte värre än tre uppkåtade hankatter som i veckor i sträck tjuter utanför sovrumsfönstret och pissar ner allt de kommer över.

När jag bodde hemma var katterna inte ett jätteproblem, däremot mullvadarna. De grävde hål, överallt, i gräsmattan. För varje ny lite jordhög blev pappa argare och argare. Till sist var det fullt krig. Han och farfar, må-han-vila-i-frid, diskuterade de bästa sätten till utrotning, och jag tyckte nog att farfar hade de mest makabra/livsfarliga planerna. Att föra ner en slang i mullvadsgångarna och fjutta på med gas var en.

Pappas krigföring däremot. Ja herregud, vilka minnen. Vilka bilder.
Jag kommer ihåg hur jag hasade mig ner i köket tidiga försommarmorgnar. Medan jag yrvaket bredde mina ostmackor, sminkade mig och packade skolväskan, funderade jag var pappa höll hus. Sittande vid köksfönstret såg jag så en gestalt ute på gräsmattan i ögonvrån.
Där står han, bredbent, endast iklädd kalsonger. Med en spade höjd över huvudet och med blicken fixerad på den lilla förhöjningen i marken framför honom.
Herregud, hann jag tänka.
Sedan rörde sig jordhögen något. Och pappa klippte till, hårt, med spaden.

När jag var hemma sist låg gräsmattan grön och till synes fri från inkräktare.
Jag undrar var det var som slutligen fick mullvadarna att dra för gott. Pappas hänsynslösa spad-jakt? Eller utsikten av en 50-something halvnaken man ståendes över ditt hem?
Stackars mullvadarna fick nog men för livet.

- Välkommen till SJ...

...AKA Företaget som undanber sig all kontakt med sina resenärer.

Jag hade bokat biljetter för att åka hem till Göteborg idag, tidigt på morgonen. Skönt att komma hem lagom till lunch och hinna jobba en del, tänkte jag.
Den första biten av sträckan går med buss, eftersom de bygger om järnvägen i Blekinge just nu.
När jag kommer till stationen syns ingen buss till, men två personer står och väntar. Bra tecken på att man är i tid.
Jag lägger bilnyckeln i tanklocket, stänger till det (eftersom pappa ska hämta bilen senare med sin extra-nyckel) och springer bort för att hämta ut biljetterna. Men, eftersom det är helgdag öppnar inte vänthallen förrän om två timmar. Typiskt, tänker jag, och börjar oroa mig för vad busschaffissen ska säga när jag inte har någon biljett. Jag vänder mig för att gå tillbaka mot busskuren och ser att personerna som väntat är borta. Men jag har varken hört eller sett någon buss, och med det korta avståndet kan jag inte ha missat den.

Bilnyckeln kommer jag ju inte åt längre, så jag får beställa taxi tillbaka hem till päronen, och ringer bolaget som kör tågbussarna åt SJ. De säger att det aldrig gick någon buss vid den tiden, eftersom det är söndag. Men på SJ:s hemsida står det att bussen ska gå, och jag har betalat för den på min biljett.

Då börjar kampen för att få tala med en riktig människa på SJ, för att få tillbaka pengarna för biljetten jag inte använt, och boka en ny. Jag ringer, godtrogen som jag är, Kundtjänst.

- Hej och välkommen till SJ. För självbetjäning, tryck 0.
Men jag vill ju prata med en person, och försöker trycka på något av de andra alternativen. Men oberoende av vad jag gör kommer den elektroniska rösten tillbaka. Jag testar att avboka biljetten, men får bara höra "ditt återbetalningspris är...0 kronor".
Självklart, eftersom jag försöker avboka den efter avgång! Det är därför jag vill prata med en MÄNNISKA!

Jag testar att ringa SJ ab istället, deras huvudkontor. Men även här svarar en len, elektro-röst:
- Hej och välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Eh.. va?
- Vill du tala med en telefonist, säg "telefonist".
- Telefonist, upprepar jag lydigt.
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas fram)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Faaan! Tele-fon-ist!
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?

Är det konstigt att man blir knäpp?