Mmm..mat!

Jag har börjat matblogga här.

Jag går ofta ut och äter, och står inte ut om jag inte får tipsa (och avråda) folk från bra ställen. Igår var jag på Jord i Göteborg. Det blev ett riktigt bottennapp, och gav mig inspiration till en ny blogg. Kanske dör Bibi Mus och Lina nu. Vi får se.

Hommus to die for

Jag sitter här och låtsas-jobbar. Försöker ta mig i kragen och få de sista artiklarna färdiga, innan vi åker ut på landet imorgon. Men det är svårt. Så jag skriver om sånt som gör mig glad istället. Som hommus.

Så här gör du en hommus att döda för på 10 minuter:

Du behöver
Kikärtor, ca 400 gram
1 vitlöksklyfta
1 msk spiskummin och/eller koriander
1 msk fryst, hackad persilja
några nypor gourmetsalt - mycket viktigt! Vardagssalt ger tråkig smak.
olivolja en masse

Mixa allt tillsammans. För lite extra spice kan man krydda upp den med chilipulver.
Häll i allt i en väl rengjord glasburk, häll på lite olivolja på toppen så håller hommusen sig längre i kylen. Ät på smörgås, till ugnsrostade grönsaker, till sallad, grillat kött (om du är lagd åt det hållet) eller som dipsås.

På tal om olja i mixen, ta mer än du tror. Blunda om det känns jobbigt med tanke på kalorier. Olivolja ökar fettförbränningen, och är nyttigt för kropp och hjärna. Det behövs fett för att kapsla in alla giftiga ämnen vi får i oss och inte blir av med. Detox - pyttsan! Ro hit med oljan!

Pre-tonårsdrömmar

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ihop det med en kändis som massa tjejer trånade efter. Det verkar lite småjobbigt, har jag tänkt för mig själv. Pratade med singer/song-writern Pernilla Andersson häromdagen. Hon är ju tillsammans med Dregen. Hon bekräftade mina farhågor.

- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.

Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?

Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?

Samir

En himla duktig serietecknare, den här Max Gustafson! Och jag är helt opartisk!
Några av de första stripparna publicerade med upphovsmannens tillstånd (tror jag i alla fall, ska fråga när han kommer hem ikväll..)

Så här blev det

Jag vill bara tipsa om den utmärkta artikelserien om ensamkommande flyktingbarn på Aftonbladets webb.

Note to mankind

Nej, dom ÄR inte snygga!
(skorna, alltså)

Nu lovar jag att aldrig mer blogga om skor.

Bubbelplast

Woa! Bubbelplast! Sån man bara måste klämma - å jag älskar bubbelplast!

Här kommer en virtuell man kan klämma. Det är som terapi när man är stressad.

Jag tappar tron på människan

Jag trodde att jobbet som kriminalreporter hade gjort mig härdad. Men häromdagen hände något som verkligen fick mig att tappa tron på mänskligheten.
Jag gick och tränade. Styrketräning i grupp, inget konstigt med det. Det var en ny, käck, instruktör (och ni som känner mig vet hur jag hatar käcka människor i trikåer). Det var inte bara den här...kvinnan... i sig, som var så demoraliserande (eller vad det nu var, jävligt deprimerande, bara), utan hennes musiksmak. Hon har ju suttit hemma och komponerat ihop ett blandband som ska funka entusiasmerande och bpm-mässigt till träningen.

Då väljer människan:
- Joyride med Roxette
- Flashdance (what a feeling)
- TVÅ av Orups mindre kända "hits"
- Glad att det är över med Ratata

Och så till stretchingen:
- Trying to recall med Marie Lindberg
- The Real Group

Å nej, det var inte 80-talstema. Resultatet var som Malawi. Jävligt fattigt, alltså.

Höjdardokumentärer

För den som är inne på freakish dokumentärer, som jag själv då, måste jag bara tipsa om den här. "Min konstgjorda flickvän" har visats innan, men för er som missat den kan se den igen den 17 juli på TV4. Andra favvisar jag hoppas att femman repriserar är "Hjälp, jag onanerar!", "Hjälp, mina bröst är för stora" eller tvilling/monster-dokumentären som jag inte minns namnet på.

TV4 00:00 Min konstgjorda flickvän
Brittisk dokumentär från 2006. För många människor är det svårt att hitta en partner och för en del är det helt omöjligt. I programmet medverkar fyra män som inte lyckats få en relation med en levande kvinna. I stället har de valt att köpa silikondockor att dela sina liv med. Gordon har hittat lyckan med sin Virginia, Everard har ett harem med fyra dockor. Davecat i Detroit förbereder sig för en lång resa för att träffa en dockläkare och Mike introducerar sin senaste flickvän, Jody, för sina övriga åtta dockor.

Eller varför inte, i samma kanal:

Onsdagen den 25 juli kl 23:15 Jag tänder på amputerade!
Brittisk dokumentär från 2005. Det finns män som är sexuellt attraherade av amputerade och handikappade kvinnor vilket ofta ses som ett tabu. Men det är inte bara för deras handikapp som dessa män faller för kvinnorna, det handlar också om kvinnornas styrka och hur de överkommit hindren i sina liv. I det här programmet berättar bland andra Ranadall Bart att hans drömkvinna är en kvinna som har en arm, ett ben och ett bröst. Man följer också med Randall och andra beundrare till amputerade kvinnor för en speciell singelträff under en helg i San Jose i Kalifornien. Många av dessa beundrare har aldrig mött någon amputerad kvinna förut.

Jag vickar som kriminalreporter...

... och bläddrar i de nyinkomna åtalen på tingsrätten. Det ser ungefär likadant ut varje dag. I grova drag:

* Några svenska medelålders Lennarts eller Mikael har slutligen åkt dit efter lång tids misshandel och kvinnofridskränkning av sin fru/sambo. Hon har i nästan samtliga fall velat ta tillbaka sin anmälan. Han har i samtliga fall varit helt överjävlig, hotat med golfklubban, våldtagit, dragit henne över golvet i håret. Med mera.

* Några Connys och någon enstaka kvinna som kört fulla/narkotikapåverkade för tredje gången, har indraget körkort och även åker dit för olaga körning.

* Tonårstjejerna Jasmine och Jaqueline som har misshandlat varandra över någon kille.

* Ett gäng asylsökande har snott mat, eller typ tre byxor för 250 kronor (vad får man för byxor för under hundralappen??)

* Några personer av blandad härkomst, oftast unga, tas med narkotika, och åker samtidigt fast för diverse stölder.

* Några tonårskillar har slagit varandra på käften/hotat varandra.

Samma sak, varje dag. Det skiftar lite grann, men inte mycket. Det är dock slående vad folks namn berättar. Jag har säkert sett 5-6 "Jasmine" eller "Jaqueline" inblandade i misshandelsfall i Göteborg på en vecka. Det måste vara den nya motsvarigheten till y-namnen. Fördomarna som Sverigedemokrater och andra extremister försöker pracka på folk, det här om att det bara är invandrare som begår brott, är milsvida från verkligheten. Kan man dra några slutsatser av den dagliga skörden på tingsrätten, så är det att hemadressen styr vilka som blir kriminella. Det är Frölunda Torg, det är Bergsjön, det är Biskopsgården. Visst kommer det in fall med finare adresser, men då är det ofta osynligare brott, som misshandel inom hemmets fyra väggar. Och när en unge i de finare stadsdelarna har misshandlat någon eller själv blivit påpucklad? Ja, då kommer mamma och pappa och hämtar.

SATC blir film

Sex and the City var min livboj i mörkret efter mitt förra breakup. Tre fyra avsnitt om dagen, en dos av glamour och sorglöst singelliv. En extra seratonin-kick, helt enkelt. Nu blir serien blir film! Yay!

Bebislängtan och Hemliga pappans knäckiga paj

Ja, jag vet att jag skriver sällan nu för tiden. Det är sommar, inte så soligt visserligen, men ändå. En komaliknande känsla ligger tung över allt man borde och måste. Ganska skönt, när man bara släpper efter och ger sig hän. Hela veckan har jag givit mig hän. Igår och idag har min pappa+fru varit här och hälsat på, de har seglat från Karlshamn och hit. Idag lämnar de gästhamnen vid Lilla Bommen för att segla Göta Kanal, ut mot östkusten och sen tillbaka hem till Blekinge.
Härligt, seglarlivet. Härligt att se dom två ihop, de är så kära och söta tillsammans. Glittrar med ögonen och håller handen. Dom börjar fråga om barnbarn nu, säger att "ett barn är inget jobbigt, det kan man ta med sig i fickan överallt" och ler försmädligt. Jag himlar och säger "men åh..." och tänker att de skulle bara veta hur mycket vi längtar egentligen. Fast det vet ju pappa och K, jag kunde ju inte hålla tyst utan berättade allt. Och så blev de nog lite besvikna över att det inte blir några barnbarn än på ett tag. Jag pratade bebislängtan med av mina bästa vänner häromveckan, och hon var otroligt förmanande och pratade på om Pappa-material, och man vet aldrig, och ni har ju precis flyttat ihop, och... osv osv. Så fort jag nämner något liknande för min egen pappa och hans fru, så tindrar de med ögonen och börjar peppa mig helt ansvarslöst full av maglängtan och små välluktande fontanell-drömmar.

Vi bjöd pappsen och K på middag igår kväll, ugnsbakad lax med färskpotatissallad, romsås och blancherade sockerärtor med smör. Sallad. Och vitt vin. Mums. Ännu bättre var efterrätten, jag har fått dille på att baka och laga. Det blev en lite annorlunda knäckig bärpaj. Receptet hittade jag på Hemliga pappans gamla blogg. Mitt i alla skaffa bebis-känslor hittade jag den här underbara desserten. Laga, ät - njut!

1. Lägg frukt i en pajform. Välj frukt du själv gillar, men kombinationen hallon/persika är vettlöst god (det var det, jag testade).

2. Smält 150 gram smör. Vispa ner 2 dl socker (gärna delvis muscovado), 2 dl havregryn, 2 dl vetemjöl, 0,5 dl grädde och 0,5 dl mörk sirap och så lite bakpulver. Det bör bli en halvtrög knäckig smet som smakar sinnessjukt gott. Ju mer du låter sockret smälta med sirapen och grädden i kastrullen, desto knäckigare blir slutresultatet.

3. Smeta ut över frukten. Kör det i ugnen på 200 grader i typ 20 minuter.

4. Låt den sedan stå i typ en halvtimme när du har tagit ut den! Vad som händer är att ytan då blir alldeles knäckig. Det säger liksom ”knäck” när man sänker en sked i den. Ät med vaniljglass, eller ännu hellre vispad grädde, det är mumma!