En ålderskris kommer lastad

Några sjuåriga kids på gården käkar glass och kommer fram till mig och min pojkvän när vi är ute och går.

Ett av kidsen: Ska ni inte köpa glass och ta med er?
Min pojkvän: Nej, det ska vi inte.
Kidset: Varför inte?
Min pojkvän: Nej, du vet vi vuxna kan inte äta så mycket godis.

Vi vuxna?! Så kan man väl inte säga. Jag är ju bara 24 och ett halvt, det är väl fortfarande ungt? Hjälp! Vuxen?

Vila i frid, lilla lufttorkade gris

Jag har slutat äta kött - och det känns jättebra!
Jag har gått ganska länge och funderat över det, stångat mitt samvete och försökt tränga bort tankarna. Nu kan jag inte riktigt rättfärdiga köttätandet för mig själv längre.

Anledningen är först och främst köttindustrin. Den är överjävlig. Vi håller djur instängda, matar dem och medicinerar dem, inte för att de ska må bra, utan för att de ska bli mat på våra tallrikar. Djurtransporterna, slakterierna, det är inte bra någonsans. Jag känner inte att jag kan lita på att djuren behandlas okej, och då känns det inte bra att stödja industrin.

Andra anledningen är jordens resurser. Kött kräver mer land och energi, och det har vi inte råd med. Det är ett grymt slöseri att som vi i väst glufsa i oss kött varje dag. Alla borde minska sin köttkonsumtion. För miljöns skull.
Droppen kom i förrgår, när jag och min vän storhandlade på Coop. Vi köpte två monsterpaket nötfärs, sammanlagt 3,6 kilo, bara för att den kostade 29 kr/kilot. Köttet kom från Sverige, men det betyder ju inte att djuret slaktats här. Jag undrar hur den där kossan levde sitt liv egentligen, när man kan sälja hennes kött så billigt som för knappa 30 spänn kilot. Jag fick lite ont i magen.

Men, jag gillar ju kött. Jag tycker inte det är fel att äta djur, om de haft det bra. Jag skulle väl kunna tänka mig att bara äta krav-märkt och vilt, men för att vänja mig slutar jag helt.
Fortsätter att äta fisk, mjölkprodukter och ägg dock. Det känns inte lika illa. Och att sluta med köttet känns som det viktigaste steget. Jag kanske återfaller, men vem är perfekt? Jag gör ett försök i alla fall.

Jag ser verkligen fram emot all god mat jag ska laga. Goda sojafärs- och morotsbiffar, till exempel. Marinerade kikärtssallader. Potatissallad på nypotatis med senap- och vinägrettdressing, med rödlök, haricot verts, kapris och ägg. Mums.

Men jag kommer att sakna en del också. Salami Bologna. Baby back ribs. Grillad entrecote. Palt med bacon. McDonalds cheesburgare. Parmaskinka, eller ännu hellre San Daniele-diton.

Så. Farväl lilla lufttorkade grisrumpa. Jag lovar att inte äta dig mer.

Så vaknar hiv-skräcken till liv igen

Just nu tre hiv-män (and counting?) gripna, den senaste i Stockholm.
Han hade smittat två kvinnor med hiv, den ena smittades som 14-åring. Jag fattar inte hur man tänker. Sätter sig hiv på förnuft och logik också? Äter smittan upp hjärncellerna? Och var är "hiv-kvinnorna"?

Varje gång jag intervjuat barnmorskor och personal på ungdomsmottagningar, har de beklagat sig över folks nonchalans mot hiv och kondom. Att allt färre skyddar sig med kondom visar ju klamydiastatistiken på. Uppåt, uppåt, ständigt uppåt.
Smittskyddsinstitutet lär vara glada nu, äntligen får den avsomnade hiv-skräcken ett uppryck.

Tig min mun

Ringde upp en känd tv-personlighet för att intervjua henne om hennes medverkan i ett program som går nästa vecka. Det visar sig att inslaget är två tre år gammalt. Hoppsan - inte aktuellt längre.
Både hon och jag blir förvånade, och så avslöjar hon något hon inte borde.
Hon: Jag trodde du ringde för att fråga mig om På Spåret!
Jag, lite lystet och med glimten i ögat: Jaså, ska du vara med där?
Hon, förfärat: Vad säger jag nu!? Nej, jag menar, det har jag inga kommentarer till!

Varpå hon ber mig att inte avslöja saken.
Roligt det där med tv-hemligheter. Det rör sig ju knappast om rikets säkerhet. Ändå är nog det vanligaste svaret jag får: "Men det kan jag inte prata om just nu".

Har ni verkligen tagit studenten?

Man vet att det är försommar när det luktar söttbeskt av ett dött djur bland hundkäxen och nässlorna. Och när mängder av fulla tonåringar åker gata upp och ned och sjunger samma innehållslösa sånger som årskullarna före dem. Jättetråkigt och jättepinsamt.

I den lilla stad jag kommer ifrån är studenternas utspringning ett lokalt jippo. Folk och släktingar står i hela centrum och trängs för att se ekipagen rulla förbi. I den lilla staden händer det inte så mycket annat, att man liksom får passa på att göra något "kulturellt" (?) när det väl händer. Tack vare detta sanktionerades våra offentliga brölanden från bilflack, fulla som as. Det kändes inte som om vi gjorde bort oss, mest som att vi gjorde det som förväntades av oss. Eller...

Ja, i alla fall. I Göteborg är folket ganska bortskämt med jippon, och därför är det mest med avsmak och höjda ögonbryn man betraktar studenterna. Stackars barn, som nu går ut, sjunger "för fan vad vi är bra", samtidigt som alla runt omkring suckar och undrar om puckona på flaken verkligen är myndiga. Man ler lite besvärat. Vill ju inte förstöra deras fina dag.

Egentligen var det säkert ungefär likadant hemma hos mig på vischan. Men då visste vi inte bättre. Nu, en sådär sex år efteråt, beskådar jag spektaklet med distans och förfäran.
Till alla er studenter som brölar "för fan vad vi är bra", vill jag bara säga:
Nej, studenten är inte en peak i livet. Sluta! Ni gör bort er så in i h-vete!

Bikinisäsong i I-landet Sverige

Jag tänkte jättemycket på den i februari-mars. Såg fram emot den. I april-maj glömde jag bort och förnekade den i lika delar. Nu är den snart här, och ännu en gång tvingas jag se mina egna lögner i vitögat. "Man måste få unna sig någonting", "Jag tränar imorgon istället" och så vidare.

Beach 2007 är snart här. Jag är vitare än någonsin. Mina lår gungar likt en spurtande idrottsstjärnas kinder, när de filmas i slowmotion. Eller. Riktigt så illa är det ju inte. Det bara känns så, rätt så mycket dessutom. Den är som den brukar, försommaren. Förhoppningar om dyk från solvarma klippor blandas med bitterhet över den vita valen som är min mage, och det Onda ögat, som kastas mot små Barbie-flickor med fina abs. Såna som aldrig glömmer bort, eller ens behöver tänka på bikinisäsong. Beach 2007, blä. Det är ett i-landshelvete i det lilla.