Nepotism

I nya numret av Nöjesguiden kan man läsa att när GP:s medarbetare Malte Perssons diktsamling skulle recenseras anlitade GP Perssons flickväns bästa vän och kollega att göra jobbet. Fint. Om det stämmer.

För övrigt jobbar jag som sjutton för att sälja in nya idéer. Och det går bra! Tror att vårkänslorna har letat sig in även på de dammigaste tidningsredaktioner, ända in i de mörka skrymslen som är de vanligtvis torra, überstressade redaktörernas, hjärtan.

I helgen flyttar jag hem till min pojkvän. Ska bli åh så kul.

Livet känns väldigt bra, helt enkelt. Trots att det står en kille med trumpet på gatan utanför mitt kontor och spelar When the saints go marching in just nu. Man kan ju aldrig få allt.

Bimbo-combat

Tränade Body Combat på Sportlife för första gången igår, och häpnade över en av de andra deltagarna. Jag hamnade mitt i någon slags uppvisning/flört med instruktören/onaniscen.
Ja, det är småaktigt och säkert väldigt Jante att klaga som jag nu tänker göra. Men jag kan inte hejda mig - det måste ut!

Tjejen hade hela tiden den där spegelminen (kåtblick+plut med munnen), och skulle skrika "HAIJAAA!" högt, hela tiden. De hårda kampsportsmovesen/ljuden blandade hon friskt med vanlig, billig bimbo-stil. Hon skakade brösten spontant i takt med musiken. Hon sprutade vatten mellan sina bröst. Hon juckade mot spegeln och skakade rumpan á la Christina Aguilera när vi skulle gå ner med böjda knän i fighting-ställning. När den tydligt adhd-drabbade instruktören (han såg ut och lät som en korsning mellan en blond rambo och en väldigt käck barnprogramledare i någon kommersiell tv-kanal) frågade om gruppen var med, om vi ville köra hårdare, om vi ville köra ÄNNU hårdare, osv osv - då tjöt Tjejen som besatt. Jag blev lite skraj innan jag vande mig.

Samtidigt skäms jag lite. Jag borde inte bry mig. Hon var ju jättesöt och kämpade hårt. Fast samtidigt pratade/skrek både hon och instruktören med en röst som om de var med i en reklamfilm. Ni vet, inte spontant, utan så där tillgjort. Så jävla jobbigt.

Så. Dagens arga reaktion avklarad. Nu ska jag bara vara glad hela dagen, åt jobbet jag ska göra för Aftonbladet Söndag.

Det som absolut inte får hända

Den måste ha varit förvillande lik en dammråtta…

Tunnelbanan vid Rådmansgatan, Stockholm

En kille kommer in på tunnelbanan. Han håller en liten dammsugare i handen. Plötsligt ringer hans mobil.
Killen (i luren): Ja hej! Ja, det har verkligen hänt en olycka kan man säga… Det bästa vore ju att stänga hamsterburen. Jo jo, men jag dammsög nu på morgonen under soffan och så flurpade det till och… Ja, men det var ju inte jag som glömde stänga hamsterburen… eller hur? Men varför gjorde du inte det? Herregud… Nu? Nu är jag på väg till Albano, djursjukhuset, vad tror du? Ja vi hörs sen! Jag tycker om dig också!

(Lånat från Tjuvlyssnat.se)

Dansbandssinredning

Om en dryg vecka flyttar jag hem till min pojkvän och blir sambo. Härliga, läskiga tanke. The point of no return.

I bästa "Från koja till slott"-anda rensar jag iskallt ut hans bordsunderlägg i äpple-mönstrad plast, den lackade furubyrån i hallen, konstiga små hurtsar i glas och stål. De rymdskeppsliknande taklamporna åker också. Det är sådana som aldrig ansetts snygga, någongång, någonstans. Till min väns försvar måste sägas att han håller med mig om att det mesta är fult. Inredning har inte varit högprio för honom. Nu har han insett att det är livsviktigt, och i mig har han mött en riktig smakfascist. Jag önskar att jag kunde ha överseende med halvfula saker, tycka att de går an. Men nej. Det är antingen eller. Fint - eller asfult, så hemskt att man vill tvångssterilisera och omyndigförklara människan som formgivit saken.

En inredare jag snackade med för ett tag sedan nämnde dansbandsstilen som det värsta hon visste: Puffiga, storblommiga gardiner, furumöbler, pösig hörnsoffa i skinn och glasbord. Matmotsvarigheten till dansbandsinredningen är lövbit med halvfabrikatspommes och blå band-bearnaise.

Den amerikanska motsvarigheten till dansbandsinredning, eller möjligen Dansband deluxe måste vara som bilden ovan. Choklad är en bra association att få, när man betraktar en brun nyans i inredning. Bajs är sämre.

GB-glass

GB är ju roliga. Deras marknadsföringsnissar verkar helt ovetande om jämställdhetsdebatten. Varför skulle de annars döpa den nya, rosa glassen med inbyggt glittersmink i pinnen till Girlie? Eller så är det bara väldigt smart, eftersom det ger uppmärksamhet i media. Efter dagens nyhetssändningar vet ju alla att GB:s nya glassortiment är här.

Oavsett om marknadsnissarna tänkt eller inte, så är det klart att Sveriges konsumenter reagerar som de gjort.
Om nu GB tänkte att glassen skulle föra tankarna till 70-talsdisco (som de sa i P1 i morse) varför inte bara döpa glassen till "Disco" istället?

DN testade glassar för någon vecka sedan. Då fick Girlie bara en 2:a av fem möjliga.

Själv skiter jag i GB. En krämig Häägen Dasz eller Lejonet och Björnens ljuvliga espressoglass är så mycket bättre.
Älsklingssmaker: Mascarpone, toblerone, kola, nötter, mörk choklad, äkta vanilj, saffran, yoghurt, kaffe, mandel, honung, hallon..mmm. Allt på en gång? Ja tack!

Just nu spelas: When the saints go marching in

Trots snöslask-stormen i morse är det ett faktum - det är vår! Det mest ihärdiga vårtecknet här, i kvarteren runt mitt kontor, är varken krokusar eller tinande hundbajs.
Det är gubben med dragspelet, han som i många långa månader framöver, kommer plåga mig med klassiker som "Bella notte" och Tom Jones "Delilah". Han står några kvarter härifrån och ljudet studsar mellan husväggarna, långt iväg.
Ååh, vad jag hatar dragspelsgubben! Han är aldrig tyst. Han tar aldrig lunch. Han spelar samma låtar om och om igen. Inte ens med fönstret stängt kan man undgå honom.

Hamsterbebis

Den här lilla raringen, en sju veckor gammal angorahamster, är till salu på Blocket..