Pre-tonårsdrömmar

Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ihop det med en kändis som massa tjejer trånade efter. Det verkar lite småjobbigt, har jag tänkt för mig själv. Pratade med singer/song-writern Pernilla Andersson häromdagen. Hon är ju tillsammans med Dregen. Hon bekräftade mina farhågor.

- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.

Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?

Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?

Samir

En himla duktig serietecknare, den här Max Gustafson! Och jag är helt opartisk!
Några av de första stripparna publicerade med upphovsmannens tillstånd (tror jag i alla fall, ska fråga när han kommer hem ikväll..)

Så här blev det

Jag vill bara tipsa om den utmärkta artikelserien om ensamkommande flyktingbarn på Aftonbladets webb.

Note to mankind

Nej, dom ÄR inte snygga!
(skorna, alltså)

Nu lovar jag att aldrig mer blogga om skor.

Bubbelplast

Woa! Bubbelplast! Sån man bara måste klämma - å jag älskar bubbelplast!

Här kommer en virtuell man kan klämma. Det är som terapi när man är stressad.

Jag tappar tron på människan

Jag trodde att jobbet som kriminalreporter hade gjort mig härdad. Men häromdagen hände något som verkligen fick mig att tappa tron på mänskligheten.
Jag gick och tränade. Styrketräning i grupp, inget konstigt med det. Det var en ny, käck, instruktör (och ni som känner mig vet hur jag hatar käcka människor i trikåer). Det var inte bara den här...kvinnan... i sig, som var så demoraliserande (eller vad det nu var, jävligt deprimerande, bara), utan hennes musiksmak. Hon har ju suttit hemma och komponerat ihop ett blandband som ska funka entusiasmerande och bpm-mässigt till träningen.

Då väljer människan:
- Joyride med Roxette
- Flashdance (what a feeling)
- TVÅ av Orups mindre kända "hits"
- Glad att det är över med Ratata

Och så till stretchingen:
- Trying to recall med Marie Lindberg
- The Real Group

Å nej, det var inte 80-talstema. Resultatet var som Malawi. Jävligt fattigt, alltså.

Höjdardokumentärer

För den som är inne på freakish dokumentärer, som jag själv då, måste jag bara tipsa om den här. "Min konstgjorda flickvän" har visats innan, men för er som missat den kan se den igen den 17 juli på TV4. Andra favvisar jag hoppas att femman repriserar är "Hjälp, jag onanerar!", "Hjälp, mina bröst är för stora" eller tvilling/monster-dokumentären som jag inte minns namnet på.

TV4 00:00 Min konstgjorda flickvän
Brittisk dokumentär från 2006. För många människor är det svårt att hitta en partner och för en del är det helt omöjligt. I programmet medverkar fyra män som inte lyckats få en relation med en levande kvinna. I stället har de valt att köpa silikondockor att dela sina liv med. Gordon har hittat lyckan med sin Virginia, Everard har ett harem med fyra dockor. Davecat i Detroit förbereder sig för en lång resa för att träffa en dockläkare och Mike introducerar sin senaste flickvän, Jody, för sina övriga åtta dockor.

Eller varför inte, i samma kanal:

Onsdagen den 25 juli kl 23:15 Jag tänder på amputerade!
Brittisk dokumentär från 2005. Det finns män som är sexuellt attraherade av amputerade och handikappade kvinnor vilket ofta ses som ett tabu. Men det är inte bara för deras handikapp som dessa män faller för kvinnorna, det handlar också om kvinnornas styrka och hur de överkommit hindren i sina liv. I det här programmet berättar bland andra Ranadall Bart att hans drömkvinna är en kvinna som har en arm, ett ben och ett bröst. Man följer också med Randall och andra beundrare till amputerade kvinnor för en speciell singelträff under en helg i San Jose i Kalifornien. Många av dessa beundrare har aldrig mött någon amputerad kvinna förut.