Jag vickar som kriminalreporter...

... och bläddrar i de nyinkomna åtalen på tingsrätten. Det ser ungefär likadant ut varje dag. I grova drag:

* Några svenska medelålders Lennarts eller Mikael har slutligen åkt dit efter lång tids misshandel och kvinnofridskränkning av sin fru/sambo. Hon har i nästan samtliga fall velat ta tillbaka sin anmälan. Han har i samtliga fall varit helt överjävlig, hotat med golfklubban, våldtagit, dragit henne över golvet i håret. Med mera.

* Några Connys och någon enstaka kvinna som kört fulla/narkotikapåverkade för tredje gången, har indraget körkort och även åker dit för olaga körning.

* Tonårstjejerna Jasmine och Jaqueline som har misshandlat varandra över någon kille.

* Ett gäng asylsökande har snott mat, eller typ tre byxor för 250 kronor (vad får man för byxor för under hundralappen??)

* Några personer av blandad härkomst, oftast unga, tas med narkotika, och åker samtidigt fast för diverse stölder.

* Några tonårskillar har slagit varandra på käften/hotat varandra.

Samma sak, varje dag. Det skiftar lite grann, men inte mycket. Det är dock slående vad folks namn berättar. Jag har säkert sett 5-6 "Jasmine" eller "Jaqueline" inblandade i misshandelsfall i Göteborg på en vecka. Det måste vara den nya motsvarigheten till y-namnen. Fördomarna som Sverigedemokrater och andra extremister försöker pracka på folk, det här om att det bara är invandrare som begår brott, är milsvida från verkligheten. Kan man dra några slutsatser av den dagliga skörden på tingsrätten, så är det att hemadressen styr vilka som blir kriminella. Det är Frölunda Torg, det är Bergsjön, det är Biskopsgården. Visst kommer det in fall med finare adresser, men då är det ofta osynligare brott, som misshandel inom hemmets fyra väggar. Och när en unge i de finare stadsdelarna har misshandlat någon eller själv blivit påpucklad? Ja, då kommer mamma och pappa och hämtar.

SATC blir film

Sex and the City var min livboj i mörkret efter mitt förra breakup. Tre fyra avsnitt om dagen, en dos av glamour och sorglöst singelliv. En extra seratonin-kick, helt enkelt. Nu blir serien blir film! Yay!

Bebislängtan och Hemliga pappans knäckiga paj

Ja, jag vet att jag skriver sällan nu för tiden. Det är sommar, inte så soligt visserligen, men ändå. En komaliknande känsla ligger tung över allt man borde och måste. Ganska skönt, när man bara släpper efter och ger sig hän. Hela veckan har jag givit mig hän. Igår och idag har min pappa+fru varit här och hälsat på, de har seglat från Karlshamn och hit. Idag lämnar de gästhamnen vid Lilla Bommen för att segla Göta Kanal, ut mot östkusten och sen tillbaka hem till Blekinge.
Härligt, seglarlivet. Härligt att se dom två ihop, de är så kära och söta tillsammans. Glittrar med ögonen och håller handen. Dom börjar fråga om barnbarn nu, säger att "ett barn är inget jobbigt, det kan man ta med sig i fickan överallt" och ler försmädligt. Jag himlar och säger "men åh..." och tänker att de skulle bara veta hur mycket vi längtar egentligen. Fast det vet ju pappa och K, jag kunde ju inte hålla tyst utan berättade allt. Och så blev de nog lite besvikna över att det inte blir några barnbarn än på ett tag. Jag pratade bebislängtan med av mina bästa vänner häromveckan, och hon var otroligt förmanande och pratade på om Pappa-material, och man vet aldrig, och ni har ju precis flyttat ihop, och... osv osv. Så fort jag nämner något liknande för min egen pappa och hans fru, så tindrar de med ögonen och börjar peppa mig helt ansvarslöst full av maglängtan och små välluktande fontanell-drömmar.

Vi bjöd pappsen och K på middag igår kväll, ugnsbakad lax med färskpotatissallad, romsås och blancherade sockerärtor med smör. Sallad. Och vitt vin. Mums. Ännu bättre var efterrätten, jag har fått dille på att baka och laga. Det blev en lite annorlunda knäckig bärpaj. Receptet hittade jag på Hemliga pappans gamla blogg. Mitt i alla skaffa bebis-känslor hittade jag den här underbara desserten. Laga, ät - njut!

1. Lägg frukt i en pajform. Välj frukt du själv gillar, men kombinationen hallon/persika är vettlöst god (det var det, jag testade).

2. Smält 150 gram smör. Vispa ner 2 dl socker (gärna delvis muscovado), 2 dl havregryn, 2 dl vetemjöl, 0,5 dl grädde och 0,5 dl mörk sirap och så lite bakpulver. Det bör bli en halvtrög knäckig smet som smakar sinnessjukt gott. Ju mer du låter sockret smälta med sirapen och grädden i kastrullen, desto knäckigare blir slutresultatet.

3. Smeta ut över frukten. Kör det i ugnen på 200 grader i typ 20 minuter.

4. Låt den sedan stå i typ en halvtimme när du har tagit ut den! Vad som händer är att ytan då blir alldeles knäckig. Det säger liksom ”knäck” när man sänker en sked i den. Ät med vaniljglass, eller ännu hellre vispad grädde, det är mumma!

En ålderskris kommer lastad

Några sjuåriga kids på gården käkar glass och kommer fram till mig och min pojkvän när vi är ute och går.

Ett av kidsen: Ska ni inte köpa glass och ta med er?
Min pojkvän: Nej, det ska vi inte.
Kidset: Varför inte?
Min pojkvän: Nej, du vet vi vuxna kan inte äta så mycket godis.

Vi vuxna?! Så kan man väl inte säga. Jag är ju bara 24 och ett halvt, det är väl fortfarande ungt? Hjälp! Vuxen?

Vila i frid, lilla lufttorkade gris

Jag har slutat äta kött - och det känns jättebra!
Jag har gått ganska länge och funderat över det, stångat mitt samvete och försökt tränga bort tankarna. Nu kan jag inte riktigt rättfärdiga köttätandet för mig själv längre.

Anledningen är först och främst köttindustrin. Den är överjävlig. Vi håller djur instängda, matar dem och medicinerar dem, inte för att de ska må bra, utan för att de ska bli mat på våra tallrikar. Djurtransporterna, slakterierna, det är inte bra någonsans. Jag känner inte att jag kan lita på att djuren behandlas okej, och då känns det inte bra att stödja industrin.

Andra anledningen är jordens resurser. Kött kräver mer land och energi, och det har vi inte råd med. Det är ett grymt slöseri att som vi i väst glufsa i oss kött varje dag. Alla borde minska sin köttkonsumtion. För miljöns skull.
Droppen kom i förrgår, när jag och min vän storhandlade på Coop. Vi köpte två monsterpaket nötfärs, sammanlagt 3,6 kilo, bara för att den kostade 29 kr/kilot. Köttet kom från Sverige, men det betyder ju inte att djuret slaktats här. Jag undrar hur den där kossan levde sitt liv egentligen, när man kan sälja hennes kött så billigt som för knappa 30 spänn kilot. Jag fick lite ont i magen.

Men, jag gillar ju kött. Jag tycker inte det är fel att äta djur, om de haft det bra. Jag skulle väl kunna tänka mig att bara äta krav-märkt och vilt, men för att vänja mig slutar jag helt.
Fortsätter att äta fisk, mjölkprodukter och ägg dock. Det känns inte lika illa. Och att sluta med köttet känns som det viktigaste steget. Jag kanske återfaller, men vem är perfekt? Jag gör ett försök i alla fall.

Jag ser verkligen fram emot all god mat jag ska laga. Goda sojafärs- och morotsbiffar, till exempel. Marinerade kikärtssallader. Potatissallad på nypotatis med senap- och vinägrettdressing, med rödlök, haricot verts, kapris och ägg. Mums.

Men jag kommer att sakna en del också. Salami Bologna. Baby back ribs. Grillad entrecote. Palt med bacon. McDonalds cheesburgare. Parmaskinka, eller ännu hellre San Daniele-diton.

Så. Farväl lilla lufttorkade grisrumpa. Jag lovar att inte äta dig mer.

Så vaknar hiv-skräcken till liv igen

Just nu tre hiv-män (and counting?) gripna, den senaste i Stockholm.
Han hade smittat två kvinnor med hiv, den ena smittades som 14-åring. Jag fattar inte hur man tänker. Sätter sig hiv på förnuft och logik också? Äter smittan upp hjärncellerna? Och var är "hiv-kvinnorna"?

Varje gång jag intervjuat barnmorskor och personal på ungdomsmottagningar, har de beklagat sig över folks nonchalans mot hiv och kondom. Att allt färre skyddar sig med kondom visar ju klamydiastatistiken på. Uppåt, uppåt, ständigt uppåt.
Smittskyddsinstitutet lär vara glada nu, äntligen får den avsomnade hiv-skräcken ett uppryck.

Tig min mun

Ringde upp en känd tv-personlighet för att intervjua henne om hennes medverkan i ett program som går nästa vecka. Det visar sig att inslaget är två tre år gammalt. Hoppsan - inte aktuellt längre.
Både hon och jag blir förvånade, och så avslöjar hon något hon inte borde.
Hon: Jag trodde du ringde för att fråga mig om På Spåret!
Jag, lite lystet och med glimten i ögat: Jaså, ska du vara med där?
Hon, förfärat: Vad säger jag nu!? Nej, jag menar, det har jag inga kommentarer till!

Varpå hon ber mig att inte avslöja saken.
Roligt det där med tv-hemligheter. Det rör sig ju knappast om rikets säkerhet. Ändå är nog det vanligaste svaret jag får: "Men det kan jag inte prata om just nu".