Har ni verkligen tagit studenten?

Man vet att det är försommar när det luktar söttbeskt av ett dött djur bland hundkäxen och nässlorna. Och när mängder av fulla tonåringar åker gata upp och ned och sjunger samma innehållslösa sånger som årskullarna före dem. Jättetråkigt och jättepinsamt.

I den lilla stad jag kommer ifrån är studenternas utspringning ett lokalt jippo. Folk och släktingar står i hela centrum och trängs för att se ekipagen rulla förbi. I den lilla staden händer det inte så mycket annat, att man liksom får passa på att göra något "kulturellt" (?) när det väl händer. Tack vare detta sanktionerades våra offentliga brölanden från bilflack, fulla som as. Det kändes inte som om vi gjorde bort oss, mest som att vi gjorde det som förväntades av oss. Eller...

Ja, i alla fall. I Göteborg är folket ganska bortskämt med jippon, och därför är det mest med avsmak och höjda ögonbryn man betraktar studenterna. Stackars barn, som nu går ut, sjunger "för fan vad vi är bra", samtidigt som alla runt omkring suckar och undrar om puckona på flaken verkligen är myndiga. Man ler lite besvärat. Vill ju inte förstöra deras fina dag.

Egentligen var det säkert ungefär likadant hemma hos mig på vischan. Men då visste vi inte bättre. Nu, en sådär sex år efteråt, beskådar jag spektaklet med distans och förfäran.
Till alla er studenter som brölar "för fan vad vi är bra", vill jag bara säga:
Nej, studenten är inte en peak i livet. Sluta! Ni gör bort er så in i h-vete!

Bikinisäsong i I-landet Sverige

Jag tänkte jättemycket på den i februari-mars. Såg fram emot den. I april-maj glömde jag bort och förnekade den i lika delar. Nu är den snart här, och ännu en gång tvingas jag se mina egna lögner i vitögat. "Man måste få unna sig någonting", "Jag tränar imorgon istället" och så vidare.

Beach 2007 är snart här. Jag är vitare än någonsin. Mina lår gungar likt en spurtande idrottsstjärnas kinder, när de filmas i slowmotion. Eller. Riktigt så illa är det ju inte. Det bara känns så, rätt så mycket dessutom. Den är som den brukar, försommaren. Förhoppningar om dyk från solvarma klippor blandas med bitterhet över den vita valen som är min mage, och det Onda ögat, som kastas mot små Barbie-flickor med fina abs. Såna som aldrig glömmer bort, eller ens behöver tänka på bikinisäsong. Beach 2007, blä. Det är ett i-landshelvete i det lilla.

En glimt av ett republikanskt paradis

Prins Carl Philipp intervjuas i Metro idag. Anledningen är att han nu är aktuell med sin första fotoutställning. Den heter "En glimt av paradiset" och visar bilder från Botaniska trädgården i Uppsala.

Prinsen svarar ganska enstavigt på reporterns, ganska tråkiga och ointresserade frågor om hans arbete.

Vad saknade prinsen mest när prinsen var ute och reste?
- Inget särskilt. Jo, på Borneo saknade jag en del sömn.

När blir prinsen bröllopsfotograf?
- Det kommer jag nog aldrig att bli, vare sig åt mig eller mina systrar.

Ska prinsen bli fotograf på heltid?
- Nej, det vet jag inte. Det blir nog i så fall en blandning av fotografi och design.

Åh, vilken tråkig människa som skymtar fram mellan de fetade frågorna! Det är inte hans fel. För åh, vilken äckligt inställsam och skvallrig attityd som ångar från reportens frågor.
Men åh, kan vi inte komma ikapp med tiden och införa republik snart!

Är det något som är "en glimt av paradiset", så är det monarkernas privilegier.
Toppfotografen Mattias Klum är mentor åt prinsen, som självklart fick praktikplats på National Geographic, alla fotografers våta dröm.
Syrran Victoria hade såklart dåvarande Riksdagens talman, Björn von Sydow, som privatlärare i statsvetenskap. Och praktikplats på FN.

Att låta uppdraget att representera Sverige gå i arv är inget lysande system. Snarare totalt ologiskt. Vi skulle aldrig låta Statsminister-skapet gå i arv från förälder till barn. Varför? För att vi i det här landet strävar efter att kompetens ska gå före nepotism. Och har vi inte lärt oss någonting av evolutionen?
Förr eller senare - det är ett faktum och händer i alla familjer - kommer det födas ett pucko i familjen Bernadotte.

Missförstå mig inte. Familjen Bernadotte är säkert jättetrevliga, hela bunten. De nuvarande regenterna gör säkert sitt jobb jättebra.
Men det spelar ingen roll.
Det är inget argument för att för evigt låta deras första kids i tronföljden ta efter mammas eller pappas jobb.
Jag är glad att jag kunde välja bort att bli undersköterska och ventilationstekniker, mina föräldrars yrken. Deras arbetsgivare är säkert glada att de får dit andra, intresserade och motiverade anställda istället för mig.
Tydligen är jobbet att representera Sverige inte lika viktigt.

Om detta må vi berätta: Pirates of the Caribbean 3

Igår blev jag och min kompis av med vardera 105 kronor och förlorade 2 timmar och 50 minuter av våra liv som vi aldrig mer får tillbaka.
Vi ignorerade alla varningssignaler och såg Pirates of the Carribean: At world´s end.
Herregud vilket mischmasch av slapstick, en träig kärlekshistoria av två lika bildsköna med ack så utryckslösa skådespelare (Något orättvist att kalla Keira Knightley uttryckslös, hon har ju hela två ansiktsuttryck att välja mellan: Det arga plutiga och det Jag-tror-jag-har-bajsat-på-mig-plutiga). Hon är ungefär lika inlevelsefull som den blonda ankan i Paradise Hotel.
Filmens röda tråd hade filmmakarna snarare gjort konfetti av. Efter filmens slut kunde varken jag eller min kompis riktigt enas om vad filmen handlade om.
Men Johnny Depp var ju bra. Geoffry Rush som Barbossa och Bill Nighy som Davy Jones likaså. Men resten. Huga.

När Jack Sparrow för hundrade gången flyr från soldaterna undrar två av dem något i stil med "Tror du han planerar allt eller hittar på allt eftersom"? Samma fråga kan ställas om filmen i sig.

Jag går ner i varv

Nu måste jag släppa loss lite. Jag har stressat alldeles för mycket senaste tiden. Halva förra veckan skrev jag fyra fem artiklar om dagen, visserligen korta men ändå. Jobbade i helgen också. När jag kommit hem på kvällarna har jag inte kunnat laga mat utan att småstäda och lyssna aktivt på P1, sticka en vända på min sjal, och läsa lite ur "Nej, jag är från Borås".
Sen blir jag förvånad när jag känner mig så där konstigt irriterad, yr och uppe i varv. Har gått omkring hemma på kvällarna med miniångest i kroppen och blivit upprörd för lilla minsta.

Så igår. Mediterade jag. Tio minuter i soffan. Blundade och räknade mina andetag till tio. Sen började jag om igen. Och igen. Det var grymt skönt.

Nu ska jag planera bättre, inte hoppa över träningen, meditera på kvällarna och göra en sak i taget.

Se där, vips börjar jag planera och sätta upp prestationsmål för min tillvaro. Min inneboende lathet hukar sig inför stressamhället.

Skräp-tv

För ovanlighetens skull kollade vi på tv tillsammans, och råkade zappa in på Kanal 5:s Pussycat Dolls-såpa, en mer tacky version av Top Model. Som i sammanhanget framstår som finkultur.

Min vän lade av ett asgarv när de magsjuka, halvnakna tjejerna ormade sig till musiken och försökte sjunga inför juryn.
Sen, helt allvarlig och närmast förnärmat:
- Vad är informationsvärdet i det här egentligen?

Informationsvärdet?
Jag kunde inte annat än att ömt smeka hans från kind. Där och då förlorade han sin skräptv-oskuld.

Aj!