...jag sprang på ett så träffande citat ute i bloggosfären idag:
"Hade schlagerfestivalen varit en bok hade den kallats Da vinci koden: överdriven, överskattad och överreklamerad."
Att kvällstidningarna skulle skrika fiasko kunde man ju räkna med, men det känns helt surrealistiskt att artister och yrkesmänniskor så enhälligt rackar ner på tävlingen efter att The Ark magplaskade. Och kräver bojkott.
Några unkna exempel, som tagna ur SD:s propagandagrupp:
Charlotte Perrelli: "Det tillkommer fler och fler länder som inte tillför oss något. Sverige förlorar självklart på den här utvecklingen."
Bert Karlsson: "Sverige ska ta initiativ till att sätta stopp för det här clowneriet."
Christer Lindarw: "Ner med järnridån direkt för fan"
Ingela Pling Forsman: "Nu är det bara det ena öststatslandet efter det andra i konstiga kläder"
(ur Aftonbladet i söndags)
Har ESC någonsin varit en tävling för god musiksmak? Är Carolas leende genuint och äkta?
Precis.
(om du tyckte att åsikterna spretade i det här inlägget, så var kontentan:
1. ESC är apdålig
2. Svensk media/kändis"elit" luktar nationalistisk ankdamm
3. Carola borde jobba på sin image)
tisdag 15 maj 2007
måndag 14 maj 2007
Världens godaste tapenade
I helgen hade jag och min vän inflyttningsfest. Det blev ett gäng ändå, trots att det kändes som om halva världen hellre ville gå på ESC-garanterade tilldragelser eller ömka sina onda leder efter Göteborgsvarvet.
Jag lagade massor med grymt god mat, så klart (jag kostar på mig lite hybris idag).
Jag har ju märkt att folk i allmänhet, och mina vänner i synnerhet, saknar den här närmast erotiska (och samtidigt icke-sexuella) dragningen jag har åt saker man äter. Men det här är min blogg och vem ska stoppa mig? Därför, här kommer en sensuell utläggning om innehållet på lördagens bjudbuffé (detta läses med en mjuk bossanova i bakgrunden, där en honungslen kvinnoröst smeker fram fraser på portugisiska. Drickes: Ett rött vin, fylligt och energiskt, som en dansande Zorba på stranden framför havets brusande vågor):
Små, frasiga smördegspajer med ruccola, mjukfräst gul lök och lagrad brännvinsost.
Lammfärsspett med mycket spiskummin, vitlök och chilipulver.
Tapenade på gröna oliver
Lite enkel klyftpotatis med skalet kvar.
Ruccolasallad.
Körsbärstomater.
Fetaost, marinerad i olivolja, persilja, chili- och cayennepeppar
Blandade gröna och svarta oliver
Ett runt, gyllene brytbröd fyllt med fetaost, soltorkade tomater och pesto. En klassiker.
Mumma.
Tapenade föresten. Så enkelt och så gott. Mycket bättre hemlagad än den man köper, och nyttigare än till exempel smör på brödet.
Mitt enkla recept:
2 dl gröna oliver fyllda med pimiento (röd paprika). Den billigaste Willys-varianten funkar finfint.
2 msk kapris
2 små sardellfiléer
Någon msk olivolja och citronsaft efter smak
ev vitlök
Allt utom oliverna, kaprisen och olivoljan kan uteslutas om det kniper. Mixa allt med stavmixer. Servera till kött, fisk, veg, på mackan. Häll på lite extra olivolja så håller sig tapenaden länge i kylen. Ät. Njut.
Jag lagade massor med grymt god mat, så klart (jag kostar på mig lite hybris idag).
Jag har ju märkt att folk i allmänhet, och mina vänner i synnerhet, saknar den här närmast erotiska (och samtidigt icke-sexuella) dragningen jag har åt saker man äter. Men det här är min blogg och vem ska stoppa mig? Därför, här kommer en sensuell utläggning om innehållet på lördagens bjudbuffé (detta läses med en mjuk bossanova i bakgrunden, där en honungslen kvinnoröst smeker fram fraser på portugisiska. Drickes: Ett rött vin, fylligt och energiskt, som en dansande Zorba på stranden framför havets brusande vågor):
Små, frasiga smördegspajer med ruccola, mjukfräst gul lök och lagrad brännvinsost.
Lammfärsspett med mycket spiskummin, vitlök och chilipulver.
Tapenade på gröna oliver
Lite enkel klyftpotatis med skalet kvar.
Ruccolasallad.
Körsbärstomater.
Fetaost, marinerad i olivolja, persilja, chili- och cayennepeppar
Blandade gröna och svarta oliver
Ett runt, gyllene brytbröd fyllt med fetaost, soltorkade tomater och pesto. En klassiker.
Mumma.
Tapenade föresten. Så enkelt och så gott. Mycket bättre hemlagad än den man köper, och nyttigare än till exempel smör på brödet.
Mitt enkla recept:
2 dl gröna oliver fyllda med pimiento (röd paprika). Den billigaste Willys-varianten funkar finfint.
2 msk kapris
2 små sardellfiléer
Någon msk olivolja och citronsaft efter smak
ev vitlök
Allt utom oliverna, kaprisen och olivoljan kan uteslutas om det kniper. Mixa allt med stavmixer. Servera till kött, fisk, veg, på mackan. Häll på lite extra olivolja så håller sig tapenaden länge i kylen. Ät. Njut.
GRRR
Jag skickade en reportageidé till GöteborgsPosten. Har redan sålt den till bla Aftonbladet Söndag och Fria Tider, så jag vet att den är bra.
Blir man arg eller vad? På telefon sa hon sedan att de inte hade börjat göra något på ämnet, men eftersom idén är så angelägen vill de "ta ett eget grepp" och inte köpa in det. Och så tillade hon att det absolut inte var meningen att det skulle låta som att de snodde min idé.
Hur kan det inte vara det?! Nu är jag ASFÖRBANNAD!
Pratade så med redaktören till söndagsreportaget i fredags som sa att de var intresserade och att hon bara skulle dubbelkolla med sin chef så att de inte höll på att göra ngt liknande nu. Hon lovade höra av sig till mig idag, vilket hon gjorde.. Så här skrev hon:
Detta är verkligen ett angeläget ämne och just därför tackar jag nej. Detta bör vi göra.
Tack för erbjudandet och återkom gärna!
Blir man arg eller vad? På telefon sa hon sedan att de inte hade börjat göra något på ämnet, men eftersom idén är så angelägen vill de "ta ett eget grepp" och inte köpa in det. Och så tillade hon att det absolut inte var meningen att det skulle låta som att de snodde min idé.
Hur kan det inte vara det?! Nu är jag ASFÖRBANNAD!
torsdag 10 maj 2007
Nationalsocialistiska puckon
Nationaldemokraterna i Södertälje vill starta en etnisk helsvensk förskola i Södertälje. Partiets ledare Marc Abrahamsson säger att det finns intresse från ett tiotal barnfamiljer och säger så här till TT:
-Det skulle vara väldigt fint att ge dem en bra start, en svensk start. Men också där man skulle dra ner på genuspedagogiken och andra konstiga idéer som man försöker indoktrinera barnen med, säger Abramsson.
Ett underbart uttalande som bara understrycker precis hur way out dom där nynassarna egentligen är. Om någon nu hade tvivlat på detta.
-Det skulle vara väldigt fint att ge dem en bra start, en svensk start. Men också där man skulle dra ner på genuspedagogiken och andra konstiga idéer som man försöker indoktrinera barnen med, säger Abramsson.
Ett underbart uttalande som bara understrycker precis hur way out dom där nynassarna egentligen är. Om någon nu hade tvivlat på detta.
onsdag 9 maj 2007
måndag 7 maj 2007
Min pappa mullvadsjägaren
Jag kom ganska nyligen hem från Blekinge aka The Place I Grew Up In And Fled, men längtar redan tillbaka lite grann.
Kattparningssäsongen har precis kommit igång tydligen, och varenda kisse i grannskapet är ute efter vår gråpälsade Signe. Pappa har återigen tagit upp jakten, det här året med egensnickrade kattfällor. När hanarna kommer jamande sätter han ut trälådorna och riggar dem med godis. De parningslystna katterna går lätt in, och dörren smäller igen. Sen sprutar pappa ner dem med vatten. Rejält. Öppnar lådan, och låter dem springa. Och springer gör de, och kommer aldrig (nästan) tillbaka.
Kanske låter lite grymt, men det är inte värre än tre uppkåtade hankatter som i veckor i sträck tjuter utanför sovrumsfönstret och pissar ner allt de kommer över.
När jag bodde hemma var katterna inte ett jätteproblem, däremot mullvadarna. De grävde hål, överallt, i gräsmattan. För varje ny lite jordhög blev pappa argare och argare. Till sist var det fullt krig. Han och farfar, må-han-vila-i-frid, diskuterade de bästa sätten till utrotning, och jag tyckte nog att farfar hade de mest makabra/livsfarliga planerna. Att föra ner en slang i mullvadsgångarna och fjutta på med gas var en.
Pappas krigföring däremot. Ja herregud, vilka minnen. Vilka bilder.
Jag kommer ihåg hur jag hasade mig ner i köket tidiga försommarmorgnar. Medan jag yrvaket bredde mina ostmackor, sminkade mig och packade skolväskan, funderade jag var pappa höll hus. Sittande vid köksfönstret såg jag så en gestalt ute på gräsmattan i ögonvrån.
Där står han, bredbent, endast iklädd kalsonger. Med en spade höjd över huvudet och med blicken fixerad på den lilla förhöjningen i marken framför honom.
Herregud, hann jag tänka.
Sedan rörde sig jordhögen något. Och pappa klippte till, hårt, med spaden.
När jag var hemma sist låg gräsmattan grön och till synes fri från inkräktare.
Jag undrar var det var som slutligen fick mullvadarna att dra för gott. Pappas hänsynslösa spad-jakt? Eller utsikten av en 50-something halvnaken man ståendes över ditt hem?
Stackars mullvadarna fick nog men för livet.
Kattparningssäsongen har precis kommit igång tydligen, och varenda kisse i grannskapet är ute efter vår gråpälsade Signe. Pappa har återigen tagit upp jakten, det här året med egensnickrade kattfällor. När hanarna kommer jamande sätter han ut trälådorna och riggar dem med godis. De parningslystna katterna går lätt in, och dörren smäller igen. Sen sprutar pappa ner dem med vatten. Rejält. Öppnar lådan, och låter dem springa. Och springer gör de, och kommer aldrig (nästan) tillbaka.
Kanske låter lite grymt, men det är inte värre än tre uppkåtade hankatter som i veckor i sträck tjuter utanför sovrumsfönstret och pissar ner allt de kommer över.
När jag bodde hemma var katterna inte ett jätteproblem, däremot mullvadarna. De grävde hål, överallt, i gräsmattan. För varje ny lite jordhög blev pappa argare och argare. Till sist var det fullt krig. Han och farfar, må-han-vila-i-frid, diskuterade de bästa sätten till utrotning, och jag tyckte nog att farfar hade de mest makabra/livsfarliga planerna. Att föra ner en slang i mullvadsgångarna och fjutta på med gas var en.
Pappas krigföring däremot. Ja herregud, vilka minnen. Vilka bilder.
Jag kommer ihåg hur jag hasade mig ner i köket tidiga försommarmorgnar. Medan jag yrvaket bredde mina ostmackor, sminkade mig och packade skolväskan, funderade jag var pappa höll hus. Sittande vid köksfönstret såg jag så en gestalt ute på gräsmattan i ögonvrån.
Där står han, bredbent, endast iklädd kalsonger. Med en spade höjd över huvudet och med blicken fixerad på den lilla förhöjningen i marken framför honom.
Herregud, hann jag tänka.
Sedan rörde sig jordhögen något. Och pappa klippte till, hårt, med spaden.
När jag var hemma sist låg gräsmattan grön och till synes fri från inkräktare.
Jag undrar var det var som slutligen fick mullvadarna att dra för gott. Pappas hänsynslösa spad-jakt? Eller utsikten av en 50-something halvnaken man ståendes över ditt hem?
Stackars mullvadarna fick nog men för livet.
tisdag 1 maj 2007
- Välkommen till SJ...
...AKA Företaget som undanber sig all kontakt med sina resenärer.
Jag hade bokat biljetter för att åka hem till Göteborg idag, tidigt på morgonen. Skönt att komma hem lagom till lunch och hinna jobba en del, tänkte jag.
Den första biten av sträckan går med buss, eftersom de bygger om järnvägen i Blekinge just nu.
När jag kommer till stationen syns ingen buss till, men två personer står och väntar. Bra tecken på att man är i tid.
Jag lägger bilnyckeln i tanklocket, stänger till det (eftersom pappa ska hämta bilen senare med sin extra-nyckel) och springer bort för att hämta ut biljetterna. Men, eftersom det är helgdag öppnar inte vänthallen förrän om två timmar. Typiskt, tänker jag, och börjar oroa mig för vad busschaffissen ska säga när jag inte har någon biljett. Jag vänder mig för att gå tillbaka mot busskuren och ser att personerna som väntat är borta. Men jag har varken hört eller sett någon buss, och med det korta avståndet kan jag inte ha missat den.
Bilnyckeln kommer jag ju inte åt längre, så jag får beställa taxi tillbaka hem till päronen, och ringer bolaget som kör tågbussarna åt SJ. De säger att det aldrig gick någon buss vid den tiden, eftersom det är söndag. Men på SJ:s hemsida står det att bussen ska gå, och jag har betalat för den på min biljett.
Då börjar kampen för att få tala med en riktig människa på SJ, för att få tillbaka pengarna för biljetten jag inte använt, och boka en ny. Jag ringer, godtrogen som jag är, Kundtjänst.
- Hej och välkommen till SJ. För självbetjäning, tryck 0.
Men jag vill ju prata med en person, och försöker trycka på något av de andra alternativen. Men oberoende av vad jag gör kommer den elektroniska rösten tillbaka. Jag testar att avboka biljetten, men får bara höra "ditt återbetalningspris är...0 kronor".
Självklart, eftersom jag försöker avboka den efter avgång! Det är därför jag vill prata med en MÄNNISKA!
Jag testar att ringa SJ ab istället, deras huvudkontor. Men även här svarar en len, elektro-röst:
- Hej och välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Eh.. va?
- Vill du tala med en telefonist, säg "telefonist".
- Telefonist, upprepar jag lydigt.
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas fram)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Faaan! Tele-fon-ist!
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
Är det konstigt att man blir knäpp?
Jag hade bokat biljetter för att åka hem till Göteborg idag, tidigt på morgonen. Skönt att komma hem lagom till lunch och hinna jobba en del, tänkte jag.
Den första biten av sträckan går med buss, eftersom de bygger om järnvägen i Blekinge just nu.
När jag kommer till stationen syns ingen buss till, men två personer står och väntar. Bra tecken på att man är i tid.
Jag lägger bilnyckeln i tanklocket, stänger till det (eftersom pappa ska hämta bilen senare med sin extra-nyckel) och springer bort för att hämta ut biljetterna. Men, eftersom det är helgdag öppnar inte vänthallen förrän om två timmar. Typiskt, tänker jag, och börjar oroa mig för vad busschaffissen ska säga när jag inte har någon biljett. Jag vänder mig för att gå tillbaka mot busskuren och ser att personerna som väntat är borta. Men jag har varken hört eller sett någon buss, och med det korta avståndet kan jag inte ha missat den.
Bilnyckeln kommer jag ju inte åt längre, så jag får beställa taxi tillbaka hem till päronen, och ringer bolaget som kör tågbussarna åt SJ. De säger att det aldrig gick någon buss vid den tiden, eftersom det är söndag. Men på SJ:s hemsida står det att bussen ska gå, och jag har betalat för den på min biljett.
Då börjar kampen för att få tala med en riktig människa på SJ, för att få tillbaka pengarna för biljetten jag inte använt, och boka en ny. Jag ringer, godtrogen som jag är, Kundtjänst.
- Hej och välkommen till SJ. För självbetjäning, tryck 0.
Men jag vill ju prata med en person, och försöker trycka på något av de andra alternativen. Men oberoende av vad jag gör kommer den elektroniska rösten tillbaka. Jag testar att avboka biljetten, men får bara höra "ditt återbetalningspris är...0 kronor".
Självklart, eftersom jag försöker avboka den efter avgång! Det är därför jag vill prata med en MÄNNISKA!
Jag testar att ringa SJ ab istället, deras huvudkontor. Men även här svarar en len, elektro-röst:
- Hej och välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Eh.. va?
- Vill du tala med en telefonist, säg "telefonist".
- Telefonist, upprepar jag lydigt.
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas fram)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
- Faaan! Tele-fon-ist!
- Ringer växeln...varsågod.
(kort paus, samtalet kopplas)
- Välkommen till SJ. Vem vill du ringa?
Är det konstigt att man blir knäpp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
