Which Harry Potter Character Are You? | |
 | You are Hermione. You're a bookworm always in search of answers. When pressed, however, you can always be counted on to put away the books and help your friends. |
| Find Your Character @ BrainFall.com | |
torsdag 23 augusti 2007
Jag är Hermione
Åkej åkej, jag gillar ju inte ens Harry Potter speciellt mycket. Men ett test är ett test. Och "bookworm" stämmer ju.
torsdag 16 augusti 2007
Tillbaka
Åkej, åkej, sommaren är över. Dags att börja blogga igen.
Den här hösten ska jag bli proffsig. Registrera ett firmanamn, köpa en kavaj skiter jag i men kanske fixa nya visitkort (de typ 472 stycken gamla visitkorten har fel adress.) Åh, vad kreativ jag ska vara. Åh, vad pengar jag ska tjäna. Åh, vilken banbrytande journalistik jag ska göra. Om jag orkar. Just nu känner jag mig mest bara jämrans trött. Två veckors semester varav den ena i norra Spanien, och man kommer tillbaka som ett vrak.
Ginseng eller alkohol borde hjälpa.
Hörs snart igen.
Den här hösten ska jag bli proffsig. Registrera ett firmanamn, köpa en kavaj skiter jag i men kanske fixa nya visitkort (de typ 472 stycken gamla visitkorten har fel adress.) Åh, vad kreativ jag ska vara. Åh, vad pengar jag ska tjäna. Åh, vilken banbrytande journalistik jag ska göra. Om jag orkar. Just nu känner jag mig mest bara jämrans trött. Två veckors semester varav den ena i norra Spanien, och man kommer tillbaka som ett vrak.
Ginseng eller alkohol borde hjälpa.
Hörs snart igen.
fredag 27 juli 2007
torsdag 19 juli 2007
Hommus to die for
Jag sitter här och låtsas-jobbar. Försöker ta mig i kragen och få de sista artiklarna färdiga, innan vi åker ut på landet imorgon. Men det är svårt. Så jag skriver om sånt som gör mig glad istället. Som hommus.
Så här gör du en hommus att döda för på 10 minuter:
Du behöver
Kikärtor, ca 400 gram
1 vitlöksklyfta
1 msk spiskummin och/eller koriander
1 msk fryst, hackad persilja
några nypor gourmetsalt - mycket viktigt! Vardagssalt ger tråkig smak.
olivolja en masse
Mixa allt tillsammans. För lite extra spice kan man krydda upp den med chilipulver.
Häll i allt i en väl rengjord glasburk, häll på lite olivolja på toppen så håller hommusen sig längre i kylen. Ät på smörgås, till ugnsrostade grönsaker, till sallad, grillat kött (om du är lagd åt det hållet) eller som dipsås.
På tal om olja i mixen, ta mer än du tror. Blunda om det känns jobbigt med tanke på kalorier. Olivolja ökar fettförbränningen, och är nyttigt för kropp och hjärna. Det behövs fett för att kapsla in alla giftiga ämnen vi får i oss och inte blir av med. Detox - pyttsan! Ro hit med oljan!
Så här gör du en hommus att döda för på 10 minuter:
Du behöver
Kikärtor, ca 400 gram
1 vitlöksklyfta
1 msk spiskummin och/eller koriander
1 msk fryst, hackad persilja
några nypor gourmetsalt - mycket viktigt! Vardagssalt ger tråkig smak.
olivolja en masse
Mixa allt tillsammans. För lite extra spice kan man krydda upp den med chilipulver.
Häll i allt i en väl rengjord glasburk, häll på lite olivolja på toppen så håller hommusen sig längre i kylen. Ät på smörgås, till ugnsrostade grönsaker, till sallad, grillat kött (om du är lagd åt det hållet) eller som dipsås.
På tal om olja i mixen, ta mer än du tror. Blunda om det känns jobbigt med tanke på kalorier. Olivolja ökar fettförbränningen, och är nyttigt för kropp och hjärna. Det behövs fett för att kapsla in alla giftiga ämnen vi får i oss och inte blir av med. Detox - pyttsan! Ro hit med oljan!
Pre-tonårsdrömmar
Jag har alltid undrat hur det skulle vara att ha ihop det med en kändis som massa tjejer trånade efter. Det verkar lite småjobbigt, har jag tänkt för mig själv. Pratade med singer/song-writern Pernilla Andersson häromdagen. Hon är ju tillsammans med Dregen. Hon bekräftade mina farhågor.
- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.
Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?
Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?
- Det springer små svarthåriga damer här ute, så du behöver inte skriva ut exakt var vi bor, sa hon.
Det låter ju sådär kul. Jag förstår henne.
Men Dregen, alltså. Min starkaste referens till honom är alla dessa fladdriga minnesbilder av halvtrasiga tonårskompisar - ja, tjejer, som dyrkade honom som en gud, hade alla posters på flickrummets väggar. Så fint. Och lite sorgligt.
Jag var också en sucker för kändispojkar när jag var i den åldern, såklart. Men mer präktiga sådana.
När jag var 10-11 var det Peter Jöback som fick all min barnakärlek. Han hade inte kommit ut offentligt, men "alla" visste väl ändå. Utom en liten tjej som inte lärt sig att fatta signalerna än. En kväll var jag med pappa på fest hos min faster, som hade en del gaykompisar. Tv:n var på, och där sjöng Peter Jöback, ögonen glittrade och smilgroparna var djupare än någonsin. Suck. Jag minns hur förbryllad jag blev hur gaykillarna tittade på mig, blinkade sinsemellan och sa: Nä, Lina, Fifi (en annan gaykompis) har redan reserverat honom.
Vadå - en kille? Och Peter Jöback? Var det möjligt?
Jason Priestley var en annan het hunk i mina pre-tonårsögon. Jag till och med skickade ett brev, och jag kommer ihåg att jag frågade om han var släkt med Elvis. Hallå - samma efternamn och samma sideburns! Är det så konstigt att man undrar?
måndag 16 juli 2007
Samir
En himla duktig serietecknare, den här Max Gustafson! Och jag är helt opartisk!
Några av de första stripparna publicerade med upphovsmannens tillstånd (tror jag i alla fall, ska fråga när han kommer hem ikväll..)
fredag 13 juli 2007
Så här blev det
Jag vill bara tipsa om den utmärkta artikelserien om ensamkommande flyktingbarn på Aftonbladets webb.
torsdag 12 juli 2007
Bubbelplast
Woa! Bubbelplast! Sån man bara måste klämma - å jag älskar bubbelplast!
Här kommer en virtuell man kan klämma. Det är som terapi när man är stressad.
Här kommer en virtuell man kan klämma. Det är som terapi när man är stressad.
Jag tappar tron på människan
Jag trodde att jobbet som kriminalreporter hade gjort mig härdad. Men häromdagen hände något som verkligen fick mig att tappa tron på mänskligheten.
Jag gick och tränade. Styrketräning i grupp, inget konstigt med det. Det var en ny, käck, instruktör (och ni som känner mig vet hur jag hatar käcka människor i trikåer). Det var inte bara den här...kvinnan... i sig, som var så demoraliserande (eller vad det nu var, jävligt deprimerande, bara), utan hennes musiksmak. Hon har ju suttit hemma och komponerat ihop ett blandband som ska funka entusiasmerande och bpm-mässigt till träningen.
Då väljer människan:
- Joyride med Roxette
- Flashdance (what a feeling)
- TVÅ av Orups mindre kända "hits"
- Glad att det är över med Ratata
Och så till stretchingen:
- Trying to recall med Marie Lindberg
- The Real Group
Å nej, det var inte 80-talstema. Resultatet var som Malawi. Jävligt fattigt, alltså.
Jag gick och tränade. Styrketräning i grupp, inget konstigt med det. Det var en ny, käck, instruktör (och ni som känner mig vet hur jag hatar käcka människor i trikåer). Det var inte bara den här...kvinnan... i sig, som var så demoraliserande (eller vad det nu var, jävligt deprimerande, bara), utan hennes musiksmak. Hon har ju suttit hemma och komponerat ihop ett blandband som ska funka entusiasmerande och bpm-mässigt till träningen.
Då väljer människan:
- Joyride med Roxette
- Flashdance (what a feeling)
- TVÅ av Orups mindre kända "hits"
- Glad att det är över med Ratata
Och så till stretchingen:
- Trying to recall med Marie Lindberg
- The Real Group
Å nej, det var inte 80-talstema. Resultatet var som Malawi. Jävligt fattigt, alltså.
tisdag 10 juli 2007
Höjdardokumentärer
För den som är inne på freakish dokumentärer, som jag själv då, måste jag bara tipsa om den här. "Min konstgjorda flickvän" har visats innan, men för er som missat den kan se den igen den 17 juli på TV4. Andra favvisar jag hoppas att femman repriserar är "Hjälp, jag onanerar!", "Hjälp, mina bröst är för stora" eller tvilling/monster-dokumentären som jag inte minns namnet på.
TV4 00:00 Min konstgjorda flickvän
Brittisk dokumentär från 2006. För många människor är det svårt att hitta en partner och för en del är det helt omöjligt. I programmet medverkar fyra män som inte lyckats få en relation med en levande kvinna. I stället har de valt att köpa silikondockor att dela sina liv med. Gordon har hittat lyckan med sin Virginia, Everard har ett harem med fyra dockor. Davecat i Detroit förbereder sig för en lång resa för att träffa en dockläkare och Mike introducerar sin senaste flickvän, Jody, för sina övriga åtta dockor.
Eller varför inte, i samma kanal:
Onsdagen den 25 juli kl 23:15 Jag tänder på amputerade!
Brittisk dokumentär från 2005. Det finns män som är sexuellt attraherade av amputerade och handikappade kvinnor vilket ofta ses som ett tabu. Men det är inte bara för deras handikapp som dessa män faller för kvinnorna, det handlar också om kvinnornas styrka och hur de överkommit hindren i sina liv. I det här programmet berättar bland andra Ranadall Bart att hans drömkvinna är en kvinna som har en arm, ett ben och ett bröst. Man följer också med Randall och andra beundrare till amputerade kvinnor för en speciell singelträff under en helg i San Jose i Kalifornien. Många av dessa beundrare har aldrig mött någon amputerad kvinna förut.
Jag vickar som kriminalreporter...
... och bläddrar i de nyinkomna åtalen på tingsrätten. Det ser ungefär likadant ut varje dag. I grova drag:
* Några svenska medelålders Lennarts eller Mikael har slutligen åkt dit efter lång tids misshandel och kvinnofridskränkning av sin fru/sambo. Hon har i nästan samtliga fall velat ta tillbaka sin anmälan. Han har i samtliga fall varit helt överjävlig, hotat med golfklubban, våldtagit, dragit henne över golvet i håret. Med mera.
* Några Connys och någon enstaka kvinna som kört fulla/narkotikapåverkade för tredje gången, har indraget körkort och även åker dit för olaga körning.
* Tonårstjejerna Jasmine och Jaqueline som har misshandlat varandra över någon kille.
* Ett gäng asylsökande har snott mat, eller typ tre byxor för 250 kronor (vad får man för byxor för under hundralappen??)
* Några personer av blandad härkomst, oftast unga, tas med narkotika, och åker samtidigt fast för diverse stölder.
* Några tonårskillar har slagit varandra på käften/hotat varandra.
Samma sak, varje dag. Det skiftar lite grann, men inte mycket. Det är dock slående vad folks namn berättar. Jag har säkert sett 5-6 "Jasmine" eller "Jaqueline" inblandade i misshandelsfall i Göteborg på en vecka. Det måste vara den nya motsvarigheten till y-namnen. Fördomarna som Sverigedemokrater och andra extremister försöker pracka på folk, det här om att det bara är invandrare som begår brott, är milsvida från verkligheten. Kan man dra några slutsatser av den dagliga skörden på tingsrätten, så är det att hemadressen styr vilka som blir kriminella. Det är Frölunda Torg, det är Bergsjön, det är Biskopsgården. Visst kommer det in fall med finare adresser, men då är det ofta osynligare brott, som misshandel inom hemmets fyra väggar. Och när en unge i de finare stadsdelarna har misshandlat någon eller själv blivit påpucklad? Ja, då kommer mamma och pappa och hämtar.
* Några svenska medelålders Lennarts eller Mikael har slutligen åkt dit efter lång tids misshandel och kvinnofridskränkning av sin fru/sambo. Hon har i nästan samtliga fall velat ta tillbaka sin anmälan. Han har i samtliga fall varit helt överjävlig, hotat med golfklubban, våldtagit, dragit henne över golvet i håret. Med mera.
* Några Connys och någon enstaka kvinna som kört fulla/narkotikapåverkade för tredje gången, har indraget körkort och även åker dit för olaga körning.
* Tonårstjejerna Jasmine och Jaqueline som har misshandlat varandra över någon kille.
* Ett gäng asylsökande har snott mat, eller typ tre byxor för 250 kronor (vad får man för byxor för under hundralappen??)
* Några personer av blandad härkomst, oftast unga, tas med narkotika, och åker samtidigt fast för diverse stölder.
* Några tonårskillar har slagit varandra på käften/hotat varandra.
Samma sak, varje dag. Det skiftar lite grann, men inte mycket. Det är dock slående vad folks namn berättar. Jag har säkert sett 5-6 "Jasmine" eller "Jaqueline" inblandade i misshandelsfall i Göteborg på en vecka. Det måste vara den nya motsvarigheten till y-namnen. Fördomarna som Sverigedemokrater och andra extremister försöker pracka på folk, det här om att det bara är invandrare som begår brott, är milsvida från verkligheten. Kan man dra några slutsatser av den dagliga skörden på tingsrätten, så är det att hemadressen styr vilka som blir kriminella. Det är Frölunda Torg, det är Bergsjön, det är Biskopsgården. Visst kommer det in fall med finare adresser, men då är det ofta osynligare brott, som misshandel inom hemmets fyra väggar. Och när en unge i de finare stadsdelarna har misshandlat någon eller själv blivit påpucklad? Ja, då kommer mamma och pappa och hämtar.
fredag 6 juli 2007
SATC blir film
Sex and the City var min livboj i mörkret efter mitt förra breakup. Tre fyra avsnitt om dagen, en dos av glamour och sorglöst singelliv. En extra seratonin-kick, helt enkelt. Nu blir serien blir film! Yay!
söndag 1 juli 2007
Bebislängtan och Hemliga pappans knäckiga paj
Ja, jag vet att jag skriver sällan nu för tiden. Det är sommar, inte så soligt visserligen, men ändå. En komaliknande känsla ligger tung över allt man borde och måste. Ganska skönt, när man bara släpper efter och ger sig hän. Hela veckan har jag givit mig hän. Igår och idag har min pappa+fru varit här och hälsat på, de har seglat från Karlshamn och hit. Idag lämnar de gästhamnen vid Lilla Bommen för att segla Göta Kanal, ut mot östkusten och sen tillbaka hem till Blekinge.
Härligt, seglarlivet. Härligt att se dom två ihop, de är så kära och söta tillsammans. Glittrar med ögonen och håller handen. Dom börjar fråga om barnbarn nu, säger att "ett barn är inget jobbigt, det kan man ta med sig i fickan överallt" och ler försmädligt. Jag himlar och säger "men åh..." och tänker att de skulle bara veta hur mycket vi längtar egentligen. Fast det vet ju pappa och K, jag kunde ju inte hålla tyst utan berättade allt. Och så blev de nog lite besvikna över att det inte blir några barnbarn än på ett tag. Jag pratade bebislängtan med av mina bästa vänner häromveckan, och hon var otroligt förmanande och pratade på om Pappa-material, och man vet aldrig, och ni har ju precis flyttat ihop, och... osv osv. Så fort jag nämner något liknande för min egen pappa och hans fru, så tindrar de med ögonen och börjar peppa mig helt ansvarslöst full av maglängtan och små välluktande fontanell-drömmar.
Vi bjöd pappsen och K på middag igår kväll, ugnsbakad lax med färskpotatissallad, romsås och blancherade sockerärtor med smör. Sallad. Och vitt vin. Mums. Ännu bättre var efterrätten, jag har fått dille på att baka och laga. Det blev en lite annorlunda knäckig bärpaj. Receptet hittade jag på Hemliga pappans gamla blogg. Mitt i alla skaffa bebis-känslor hittade jag den här underbara desserten. Laga, ät - njut!
1. Lägg frukt i en pajform. Välj frukt du själv gillar, men kombinationen hallon/persika är vettlöst god (det var det, jag testade).
Härligt, seglarlivet. Härligt att se dom två ihop, de är så kära och söta tillsammans. Glittrar med ögonen och håller handen. Dom börjar fråga om barnbarn nu, säger att "ett barn är inget jobbigt, det kan man ta med sig i fickan överallt" och ler försmädligt. Jag himlar och säger "men åh..." och tänker att de skulle bara veta hur mycket vi längtar egentligen. Fast det vet ju pappa och K, jag kunde ju inte hålla tyst utan berättade allt. Och så blev de nog lite besvikna över att det inte blir några barnbarn än på ett tag. Jag pratade bebislängtan med av mina bästa vänner häromveckan, och hon var otroligt förmanande och pratade på om Pappa-material, och man vet aldrig, och ni har ju precis flyttat ihop, och... osv osv. Så fort jag nämner något liknande för min egen pappa och hans fru, så tindrar de med ögonen och börjar peppa mig helt ansvarslöst full av maglängtan och små välluktande fontanell-drömmar.
Vi bjöd pappsen och K på middag igår kväll, ugnsbakad lax med färskpotatissallad, romsås och blancherade sockerärtor med smör. Sallad. Och vitt vin. Mums. Ännu bättre var efterrätten, jag har fått dille på att baka och laga. Det blev en lite annorlunda knäckig bärpaj. Receptet hittade jag på Hemliga pappans gamla blogg. Mitt i alla skaffa bebis-känslor hittade jag den här underbara desserten. Laga, ät - njut!
1. Lägg frukt i en pajform. Välj frukt du själv gillar, men kombinationen hallon/persika är vettlöst god (det var det, jag testade).
2. Smält 150 gram smör. Vispa ner 2 dl socker (gärna delvis muscovado), 2 dl havregryn, 2 dl vetemjöl, 0,5 dl grädde och 0,5 dl mörk sirap och så lite bakpulver. Det bör bli en halvtrög knäckig smet som smakar sinnessjukt gott. Ju mer du låter sockret smälta med sirapen och grädden i kastrullen, desto knäckigare blir slutresultatet.
3. Smeta ut över frukten. Kör det i ugnen på 200 grader i typ 20 minuter.
4. Låt den sedan stå i typ en halvtimme när du har tagit ut den! Vad som händer är att ytan då blir alldeles knäckig. Det säger liksom ”knäck” när man sänker en sked i den. Ät med vaniljglass, eller ännu hellre vispad grädde, det är mumma!
måndag 25 juni 2007
En ålderskris kommer lastad
Några sjuåriga kids på gården käkar glass och kommer fram till mig och min pojkvän när vi är ute och går.
Ett av kidsen: Ska ni inte köpa glass och ta med er?
Min pojkvän: Nej, det ska vi inte.
Kidset: Varför inte?
Min pojkvän: Nej, du vet vi vuxna kan inte äta så mycket godis.
Vi vuxna?! Så kan man väl inte säga. Jag är ju bara 24 och ett halvt, det är väl fortfarande ungt? Hjälp! Vuxen?
Ett av kidsen: Ska ni inte köpa glass och ta med er?
Min pojkvän: Nej, det ska vi inte.
Kidset: Varför inte?
Min pojkvän: Nej, du vet vi vuxna kan inte äta så mycket godis.
Vi vuxna?! Så kan man väl inte säga. Jag är ju bara 24 och ett halvt, det är väl fortfarande ungt? Hjälp! Vuxen?
tisdag 19 juni 2007
Vila i frid, lilla lufttorkade gris
Jag har slutat äta kött - och det känns jättebra!
Jag har gått ganska länge och funderat över det, stångat mitt samvete och försökt tränga bort tankarna. Nu kan jag inte riktigt rättfärdiga köttätandet för mig själv längre.
Anledningen är först och främst köttindustrin. Den är överjävlig. Vi håller djur instängda, matar dem och medicinerar dem, inte för att de ska må bra, utan för att de ska bli mat på våra tallrikar. Djurtransporterna, slakterierna, det är inte bra någonsans. Jag känner inte att jag kan lita på att djuren behandlas okej, och då känns det inte bra att stödja industrin.
Andra anledningen är jordens resurser. Kött kräver mer land och energi, och det har vi inte råd med. Det är ett grymt slöseri att som vi i väst glufsa i oss kött varje dag. Alla borde minska sin köttkonsumtion. För miljöns skull.
Droppen kom i förrgår, när jag och min vän storhandlade på Coop. Vi köpte två monsterpaket nötfärs, sammanlagt 3,6 kilo, bara för att den kostade 29 kr/kilot. Köttet kom från Sverige, men det betyder ju inte att djuret slaktats här. Jag undrar hur den där kossan levde sitt liv egentligen, när man kan sälja hennes kött så billigt som för knappa 30 spänn kilot. Jag fick lite ont i magen.
Men, jag gillar ju kött. Jag tycker inte det är fel att äta djur, om de haft det bra. Jag skulle väl kunna tänka mig att bara äta krav-märkt och vilt, men för att vänja mig slutar jag helt.
Fortsätter att äta fisk, mjölkprodukter och ägg dock. Det känns inte lika illa. Och att sluta med köttet känns som det viktigaste steget. Jag kanske återfaller, men vem är perfekt? Jag gör ett försök i alla fall.
Jag ser verkligen fram emot all god mat jag ska laga. Goda sojafärs- och morotsbiffar, till exempel. Marinerade kikärtssallader. Potatissallad på nypotatis med senap- och vinägrettdressing, med rödlök, haricot verts, kapris och ägg. Mums.
Men jag kommer att sakna en del också. Salami Bologna. Baby back ribs. Grillad entrecote. Palt med bacon. McDonalds cheesburgare. Parmaskinka, eller ännu hellre San Daniele-diton.
Så. Farväl lilla lufttorkade grisrumpa. Jag lovar att inte äta dig mer.
Jag har gått ganska länge och funderat över det, stångat mitt samvete och försökt tränga bort tankarna. Nu kan jag inte riktigt rättfärdiga köttätandet för mig själv längre.
Anledningen är först och främst köttindustrin. Den är överjävlig. Vi håller djur instängda, matar dem och medicinerar dem, inte för att de ska må bra, utan för att de ska bli mat på våra tallrikar. Djurtransporterna, slakterierna, det är inte bra någonsans. Jag känner inte att jag kan lita på att djuren behandlas okej, och då känns det inte bra att stödja industrin.
Andra anledningen är jordens resurser. Kött kräver mer land och energi, och det har vi inte råd med. Det är ett grymt slöseri att som vi i väst glufsa i oss kött varje dag. Alla borde minska sin köttkonsumtion. För miljöns skull.
Droppen kom i förrgår, när jag och min vän storhandlade på Coop. Vi köpte två monsterpaket nötfärs, sammanlagt 3,6 kilo, bara för att den kostade 29 kr/kilot. Köttet kom från Sverige, men det betyder ju inte att djuret slaktats här. Jag undrar hur den där kossan levde sitt liv egentligen, när man kan sälja hennes kött så billigt som för knappa 30 spänn kilot. Jag fick lite ont i magen.
Men, jag gillar ju kött. Jag tycker inte det är fel att äta djur, om de haft det bra. Jag skulle väl kunna tänka mig att bara äta krav-märkt och vilt, men för att vänja mig slutar jag helt.
Fortsätter att äta fisk, mjölkprodukter och ägg dock. Det känns inte lika illa. Och att sluta med köttet känns som det viktigaste steget. Jag kanske återfaller, men vem är perfekt? Jag gör ett försök i alla fall.
Jag ser verkligen fram emot all god mat jag ska laga. Goda sojafärs- och morotsbiffar, till exempel. Marinerade kikärtssallader. Potatissallad på nypotatis med senap- och vinägrettdressing, med rödlök, haricot verts, kapris och ägg. Mums.
Men jag kommer att sakna en del också. Salami Bologna. Baby back ribs. Grillad entrecote. Palt med bacon. McDonalds cheesburgare. Parmaskinka, eller ännu hellre San Daniele-diton.
Så. Farväl lilla lufttorkade grisrumpa. Jag lovar att inte äta dig mer.
tisdag 12 juni 2007
Så vaknar hiv-skräcken till liv igen
Just nu tre hiv-män (and counting?) gripna, den senaste i Stockholm.
Han hade smittat två kvinnor med hiv, den ena smittades som 14-åring. Jag fattar inte hur man tänker. Sätter sig hiv på förnuft och logik också? Äter smittan upp hjärncellerna? Och var är "hiv-kvinnorna"?
Varje gång jag intervjuat barnmorskor och personal på ungdomsmottagningar, har de beklagat sig över folks nonchalans mot hiv och kondom. Att allt färre skyddar sig med kondom visar ju klamydiastatistiken på. Uppåt, uppåt, ständigt uppåt.
Smittskyddsinstitutet lär vara glada nu, äntligen får den avsomnade hiv-skräcken ett uppryck.
Han hade smittat två kvinnor med hiv, den ena smittades som 14-åring. Jag fattar inte hur man tänker. Sätter sig hiv på förnuft och logik också? Äter smittan upp hjärncellerna? Och var är "hiv-kvinnorna"?
Varje gång jag intervjuat barnmorskor och personal på ungdomsmottagningar, har de beklagat sig över folks nonchalans mot hiv och kondom. Att allt färre skyddar sig med kondom visar ju klamydiastatistiken på. Uppåt, uppåt, ständigt uppåt.
Smittskyddsinstitutet lär vara glada nu, äntligen får den avsomnade hiv-skräcken ett uppryck.
fredag 8 juni 2007
Tig min mun
Ringde upp en känd tv-personlighet för att intervjua henne om hennes medverkan i ett program som går nästa vecka. Det visar sig att inslaget är två tre år gammalt. Hoppsan - inte aktuellt längre.
Både hon och jag blir förvånade, och så avslöjar hon något hon inte borde.
Hon: Jag trodde du ringde för att fråga mig om På Spåret!
Jag, lite lystet och med glimten i ögat: Jaså, ska du vara med där?
Hon, förfärat: Vad säger jag nu!? Nej, jag menar, det har jag inga kommentarer till!
Varpå hon ber mig att inte avslöja saken.
Roligt det där med tv-hemligheter. Det rör sig ju knappast om rikets säkerhet. Ändå är nog det vanligaste svaret jag får: "Men det kan jag inte prata om just nu".
Både hon och jag blir förvånade, och så avslöjar hon något hon inte borde.
Hon: Jag trodde du ringde för att fråga mig om På Spåret!
Jag, lite lystet och med glimten i ögat: Jaså, ska du vara med där?
Hon, förfärat: Vad säger jag nu!? Nej, jag menar, det har jag inga kommentarer till!
Varpå hon ber mig att inte avslöja saken.
Roligt det där med tv-hemligheter. Det rör sig ju knappast om rikets säkerhet. Ändå är nog det vanligaste svaret jag får: "Men det kan jag inte prata om just nu".
torsdag 7 juni 2007
Har ni verkligen tagit studenten?
Man vet att det är försommar när det luktar söttbeskt av ett dött djur bland hundkäxen och nässlorna. Och när mängder av fulla tonåringar åker gata upp och ned och sjunger samma innehållslösa sånger som årskullarna före dem. Jättetråkigt och jättepinsamt.
I den lilla stad jag kommer ifrån är studenternas utspringning ett lokalt jippo. Folk och släktingar står i hela centrum och trängs för att se ekipagen rulla förbi. I den lilla staden händer det inte så mycket annat, att man liksom får passa på att göra något "kulturellt" (?) när det väl händer. Tack vare detta sanktionerades våra offentliga brölanden från bilflack, fulla som as. Det kändes inte som om vi gjorde bort oss, mest som att vi gjorde det som förväntades av oss. Eller...
Ja, i alla fall. I Göteborg är folket ganska bortskämt med jippon, och därför är det mest med avsmak och höjda ögonbryn man betraktar studenterna. Stackars barn, som nu går ut, sjunger "för fan vad vi är bra", samtidigt som alla runt omkring suckar och undrar om puckona på flaken verkligen är myndiga. Man ler lite besvärat. Vill ju inte förstöra deras fina dag.
Egentligen var det säkert ungefär likadant hemma hos mig på vischan. Men då visste vi inte bättre. Nu, en sådär sex år efteråt, beskådar jag spektaklet med distans och förfäran.
Till alla er studenter som brölar "för fan vad vi är bra", vill jag bara säga:
Nej, studenten är inte en peak i livet. Sluta! Ni gör bort er så in i h-vete!
I den lilla stad jag kommer ifrån är studenternas utspringning ett lokalt jippo. Folk och släktingar står i hela centrum och trängs för att se ekipagen rulla förbi. I den lilla staden händer det inte så mycket annat, att man liksom får passa på att göra något "kulturellt" (?) när det väl händer. Tack vare detta sanktionerades våra offentliga brölanden från bilflack, fulla som as. Det kändes inte som om vi gjorde bort oss, mest som att vi gjorde det som förväntades av oss. Eller...
Ja, i alla fall. I Göteborg är folket ganska bortskämt med jippon, och därför är det mest med avsmak och höjda ögonbryn man betraktar studenterna. Stackars barn, som nu går ut, sjunger "för fan vad vi är bra", samtidigt som alla runt omkring suckar och undrar om puckona på flaken verkligen är myndiga. Man ler lite besvärat. Vill ju inte förstöra deras fina dag.
Egentligen var det säkert ungefär likadant hemma hos mig på vischan. Men då visste vi inte bättre. Nu, en sådär sex år efteråt, beskådar jag spektaklet med distans och förfäran.
Till alla er studenter som brölar "för fan vad vi är bra", vill jag bara säga:
Nej, studenten är inte en peak i livet. Sluta! Ni gör bort er så in i h-vete!
fredag 1 juni 2007
Bikinisäsong i I-landet Sverige
Jag tänkte jättemycket på den i februari-mars. Såg fram emot den. I april-maj glömde jag bort och förnekade den i lika delar. Nu är den snart här, och ännu en gång tvingas jag se mina egna lögner i vitögat. "Man måste få unna sig någonting", "Jag tränar imorgon istället" och så vidare.
Beach 2007 är snart här. Jag är vitare än någonsin. Mina lår gungar likt en spurtande idrottsstjärnas kinder, när de filmas i slowmotion. Eller. Riktigt så illa är det ju inte. Det bara känns så, rätt så mycket dessutom. Den är som den brukar, försommaren. Förhoppningar om dyk från solvarma klippor blandas med bitterhet över den vita valen som är min mage, och det Onda ögat, som kastas mot små Barbie-flickor med fina abs. Såna som aldrig glömmer bort, eller ens behöver tänka på bikinisäsong. Beach 2007, blä. Det är ett i-landshelvete i det lilla.
Beach 2007 är snart här. Jag är vitare än någonsin. Mina lår gungar likt en spurtande idrottsstjärnas kinder, när de filmas i slowmotion. Eller. Riktigt så illa är det ju inte. Det bara känns så, rätt så mycket dessutom. Den är som den brukar, försommaren. Förhoppningar om dyk från solvarma klippor blandas med bitterhet över den vita valen som är min mage, och det Onda ögat, som kastas mot små Barbie-flickor med fina abs. Såna som aldrig glömmer bort, eller ens behöver tänka på bikinisäsong. Beach 2007, blä. Det är ett i-landshelvete i det lilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
